Typiskt Tobias

Det här är Tobias! 

I Nypons nya serie Typiskt Tobias får vi möta Tobias som är en helt vanlig tonårskille men som ibland missar bussen eller missar

en läxa för att det känns som om det är kaos i skallen.

Däremot kan Tobias inte sluta tänka på Leila i klassen, hon är verkligen jättesnygg.

Det har hittills kommit två lättlästa böcker om Tobias, Sista hållplatsen och Kaos i skallen. Det är Kerstin Lundberg Hahn som skriver om Tobias och hans vardag.

En hisnande berättelse i Asgård

"God morgon! Du kommer att dö!

Ja, jag vet. Ni kommer att läsa om hur jag dog en smärtsam död, och ni kommer typ att säga: Wow! Vad häftigt, Magnus! Får jag också dö en smärtsam död?
Nej! Tänk inte ens tanken.
Strunta i att hoppa från ett tak. Strunta i att springa rakt ut på motorvägen eller sätta eld på er själäva. Det funkar inte så. Det som hände mig kommer inte att hända er. Dessutom skulle ni aldrig vilja vara i min situation. Om  ni inte har någon galen längtan efter att få se odöda krigare hacka varandra i småbitar, svärd flyga upp i näsan på jättar eller svartalfer  piffiga kläder, så tänk inte ens tanken på att försöka hitta dörren med varghuvuden.
Jag heter Magnus Chase. Jag är sexton år gammal. Det här är berättelsen om hur mitt liv gick utför efter  att jag lyckats ha ihjäl mig själv."

Ovanstående är första stycket i första kapitlet i boken "Krigarens svärd" av Rick Riordan. Rick har tidigare skrivit om Grekiska gudar och deras barn i berättelserna om halvguden Percy Jackson, han följde upp dem med historier om de Romerska gudarna och deras barn i berättelserna om Olympens hjältar och de forntida Egyptiska gudarna i Kanekrönkikan. Nu har tiden kommit till Asagudarna.

Magnus Chase är sexton är och bor på gatan sedan två år tillbaka, då hans mamma blev dödad av vargar med lysande blå ögon. Nu letar plötsligt hans morbröder efter honom, och han bestämmer sig för att ta reda på varför de vill hitta honom  just nu. Svaret är att han fyller sexton och räknas som vuxen och nu behöver de hans hjälp med att hitta ett vikingasvärd som varit försvunnet i tusen år. Eftersom att svärdet tillhörde Magnus far, guden Frej, så är det bara han som kan hitta det. Magnus morbror Randolph tar med honom till stället där svärdet enligt berättelserna ska finnas, och Magnus lyckas, till sin förvåning kalla upp det från flodens botten. Då när han känner sig som mest förvirrad och ber sin morbror att förklara vad som händer, kommer eldguden Surt för att göra anspråk på svärdet. Surt hotar att förgöra hela Boston om Magnus inte ger upp frivilligt, men Magnus förvånar sig själv genom att gå till anfall mot Surt, och lyckas häva ner dem i floden och skada Surt. Dessvärre dör han av ett eldklot som Surt lyckas slänga iväg i sista sekunden.  Sedan vaknar han, i Valhall. Valhall är guden Odens och de fallna krigarnas, enhärjarnas, boning. Nu börjar en desperat kamp mot klockan för Magnus och hans få förtrogna, om bara nio dagar så kommer Ragnarök, om de inte lyckas binda fast Fenrisulven...De behöver all hjälp de kan få, men vem kan de lita på? Under resans gång få träffar de bland annat på Loke, Tor, talade getter, dvärgar, alver och inte minst Ratatorsk, en mordisk ekorre som bor i världsträdet Yggdrasil...

Boken är vansinnigt spännade och humoristisk, vad sägs om kapitel som följande:
Mannen med metallbehån, Ombord på det ståtliga skeppet Tånagel, Sam trycker på ejectknappen, Be aldrig en dvärg att "ta det långa benet före" och Vem kom på att göra vargen odödlig?

Spänning, humor och berättelser från den nordiska mytologin, kan det bli bättre?
"Krigarens svärd" är första boken om Magnus Chase, nästa heter "The hammer of Thor".

Djupgraven

Tuva bor på en liten ö i Stockholms skärgård. När hösten kommer och alla sommargäster reser hem igen, trivs hon som allra bäst. Men den här hösten känns det annorlunda. Oroligare, illavarslande. Tuva får åka skolbåt till skolan på Runmarö, och det är bara 40 barn på hela skolan. Gemensamt för dem alla är att de inte gillar Tuva. Hon är annorlunda, vitblek, nästan grönaktig, hy och har konstiga ärr på sidan av halsen. Hennes föräldrar säger att hon fick dem när hon var bebis, då båten slog runt av en våg och hon föll i vattnet. Annars vill de inte prata så mycket om hur det var när hon var liten.

Det är tjock dimma den dagen klassen ska ha orientering. Alla ska spring i par, men Tuva blir över och trivs rätt bra med det. Är det ingen som tvingas samarbeta med henne är det heller ingen som kan lämna henne ensam i skogen utan karta. Och nu ligger som sagt dimman så tjock att Tuva nästan springer in i ett träd det första hon gör. Efter bara en liten stund stöter hon på Rasmus. Han är i par med Axel, men honom kan hon inte se någonstans. Rasmus går likt en sömngångare bort från vattnet och hur Tuva ropar, så verkar han inte höra. Så upptäcker Tuva att luften framför Rasmus är full av små ljuspunkter som dansar omkring, och det verkar vara de som hypnotiserat honom. Tuva lyckas bryta förtrollningen och kalla på hjälp och när alla återsamlats inser de att Axel fortfarande fattas. Polisen kommer för att förhöra Rasmus och Tuva, och i klassen viskas det att Tuva är den skyldiga. Outsidern får såklart skulden. Och hur ska Tuva kunna berätta vad hon såg, att det var... älvor som lockade med sig Rasmus ut i skogen. Vem skulle tro henne?

Och så är det havet. Havet som verkar lura på något stort, farligt och ondskefullt. Som redan har tagit flera personer som varit ute till havs efter mörkrets inbrott och nu verkar vara på jakt efter Tuva.

Det här är verkligen ingen solglittrande skildring av skärgården. Det är mörkt, ruggigt och otäckt. Och jag älskar att boken utspelar sig i en verklig miljö. Att kartan i pärmens insida visar verklighetens skärgård, önamnen stämmer, även om en del saker är anpassade för att passa historien. Jag gillar också att detta är första delen av en trilogi, så att jag vet att jag kommer att får läsa mer om Tuva och de mörka skärgårdslivet.

I bergets hjärta

I Bergets hjärta finns det guld säger legenden om Årberget.
Det är många som vill åt guldet i bergets hjärta, om det nu verkligen finns där...

Sonja Årberger Lopez, tolv år, får en dag ett brev ifrån sin farfar, där han skriver att han vill träffa henne. Sonja har aldrig träffat sin farfar och hennes pappa dog när hon bara var en månad. Hon har växt upp med sin mamma, som kommer från Argentina. Nu vill farfar träffa henne, innan han dör. Han är nästan hundra år och sjuk. Han bjuder henne upp till Årberget till den stora gården där han bor.

På tåget upp, som förövrigt är ett gammaldags ångtåg, underligt bara det tycker Sonja, upptäcker hon att hon kan se saker som inte de andra passagerarna ser. Hon ser saker spelas upp utanför fönstret, som hon förstår inte händer nu, utan i en annan tid för längesedan. En man klädd i mörk kostym lämnar sitt lilla torp och säger adjö till en kvinna och en liten pojke. De är alla tre mycket ledsna. Mannen kliver på tåget och Sonja förstår att hon är den enda av passagerarna som kan se honom.

Mycket förbryllad kommer hon fram till Årberget och blir hämtad av sin morbror Carl. Carl vill mycket tydligt inte ha Sonja där och hon förstår snabbt att det finns många saker hon inte vet om sin släkt och om Årberget. Varför vill inte Carl att Sonja skall komma och träffa sin farfar och sin snälle kusin Seth? Guldet i Årberget har absolut med saken att göra, men det är inte hela svaret. Det visar sig att Sonja hamnar mitt i en kamp mellan gott och ont, med sina rötter långt tillbaka i tiden och i hennes egen släkt.

(M)ornitologen

Tänk om du visste att din mamma stack när du var riktigt liten, så liten så att du inte ens kommer ihåg henne. Sedan hör hon inte av sig på något sätt förrän du är sjutton år - men plötsligt -  ringer hon upp och vill träffa dig!?!

Detta är vad som händer Moa i Johanna Thydells alldeles nya bok (M)ornitologen.

ALDRIG I LIVET att Moa tänker träffa sin mamma, en mamma som stack frivilligt och inte har hört av sig på alla dessa år, Vad tror hon egentligen?? Att hon bara kan komma in och börja umgås med sin sjuttonåriga dotter sådär plötsligt??

Moa pratar med sin allra bästa vän Otto, Otto vars mamma har dött på riktigt i cancer för sex år sedan. Moa känner det som att hennes mamma också är död på riktigt.

"Jo, det är klart... men din mamma dog. Min stack frivilligt. Det är en jävla skillnad. Dessutom har jag klarat mig bra utan henne."

"Men... har du verkligen det?"

Ur (M)ornitologen, s. 15

Hur bra har Moa egentligen klarat sig utan sin mamma? Hon har pappa, sin lillebror och pappas nya fru Susanne. Men det är klart att det påverkat Moa att hennes biologiska mamma försvann ur hennes liv. Så många gånger Moa har tänkt på henne, undrat, varit ledsen och framförallt varit förbannad!

Till slut tar Moa beslutet att träffa mamma.

Johanna Thydell har tidigare skrivit mycket berörande om mammor som får cancer (I taket lyser stjärnorna) och om frånvarande föräldrar (Det fattas en tärning). Här levererar hon ytterligare en läsvärd bok om saknad, ensamhet och stora känslor och om att vara tonåring mitt i allt detta. Thydell låter läsaren tänka och känna, allt berättas inte utan finns kvar för läsaren att fundera vidare kring. Språket i boken är mycket bra, det flyter lätt och är ibland utfyllt med smarta och roliga fotnoter som kompletterar sidorna på ett kul sätt.

I mitt namn

- en bok om att vara trans.

Det här är en bok som borde finnas på alla skolor och läsas av alla som möter barn och unga i sitt jobb. I boken får vi möta 17 personer i olika åldrar som på olika sätt bryter normen och inte definierar sig som sitt juridiska kön, utan som något annat kön, flera kön eller inget kön alls. De flesta människor är så fasta i sina föreställningar om att det bara finns två kön. Även flera av personerna i boken beskriver vilken ögonöppnare det var att inse att en inte måste vara det ena eller det andra, alltid.

Jag läser 17 ganska olika röster och berättelser om utanförskap och samhörighet, om komma-ut-processer som gått smidigt och personer som nästan brutit helt med sina familjer, om utåtriktade personer och de som helst stannar hemma. Det finns inte ett sätt att vara trans, precis som det inte finns ett sätt att vara cis ("din könsidentitet och ditt könsuttryck stämmer överens med det juridiska kön du fick registrerat vid födseln").

Det som författaren Moa-Linas Olbers Croall återkommer till flera gånger i boken, som väsentligt för transpersoner är att omgivningen accepterar det namn personen vill ha, det pronomen personen föredrar och det uttryck personen presenterar i form av kläder, frisyr och aktiviteter.

Det finns, förutom intervjuerna, kapitel "För dig som är cis", "Råd till lärare och skolpersonal", "Råd till dig vars barn har kommit ut som trans" och så tips om böcker, serier, filmer och TV-serier som innehåller transkaraktärer eller trans-teman.

Det här är en bok som kan läsas i sin helhet eller som en kan välja ur och läsa valda delar av, men jag tycker att åtminstone några texter borde vara obligatorisk läsning i sex- och samlevnadsundervisningen i skolan och som underlag för diskussioner om diskriminering och mänskliga rättigheter.

Skriva poesi och publicera med appen Lark

På Söderparkskolan har vi på Elevens val en skrivarkurs på biblioteket för mellanstadiet. Tanken är att deltagarna ska få prova på olika sätt att skriva på och få inspiration till eget skapande och skrivande. Förra veckan jobbade vi med att skriva poesi. Vi testade på att använda oss av en app som heter Lark by Storybird. Appen är på engelska. För att jämföra med något så är det lite som att skriva kylskåpspoesi. När man jobbar i appen befinner man sig online i ett socialt nätverk, så när man väljer att publicera kan alla som har Lark läsa det man skrivit.

Så, hur fungerar appen? Inne i appen finns det lite olika symboler att välja mellan. När man trycker på symbolen för att börja skriva (en blixt) får man fram en skärmbild som är delad i två delar. Överst är det en bild, ett konstverk, som man får som bakgrund att skriva till. Det går också att söka eller browsa runt och välja bild själv från ett bildarkiv att skriva till. Den nedre delen av skärmen har en neutral bakgrund och är fylld med ord. Det är dessa ord som man kan välja mellan när man skriver. Det går att trycka på en knapp för att få nya ord några gånger. Orden går att flytta från nedre delen av skärmen, upp till skärmdelen med konstverket. Sedan väljer man sina ord och drar upp dem med fingret upp till konstverket och placerar orden hur man vill.

Det kändes enkelt att navigera och med lite testande gick det snabbt att lära sig hur den fungerade. Det var roligt att greja med appen och skriva på det här viset. Det kändes kreativt och idéskapande, som ett enkelt sätt att börja fundera på vad poesi egentligen kan vara och ett sätt att testa på att alla kan skriva poesi. Helt enkelt: magi skapades och dikter skapades! Här var det appen som bjöd oss på ett urval av ord och det är häftigt att tänka på att vi alla har urval av egna ord inombords som går att kombinera och som också vill ut.


Här kommer en länk till Lark by Storybird, som också visar lite hur det ser ut i appen: