onsdag 17 augusti 2016

Vampyrer på Sergels torg

Äntligen kommer det fler böcker av Martin Olczak med Jack som huvudperson. Första delen, Vampyrer på Sergels torg, kom till min bibbla igår. Liksom de förra böckerna är det en serie om fyra som är planerad och heter Jacks förbannelse. Böckerna är mycket fint illustrerade av Anna Sandler.

Jack är så glad att allt är mer vanligt. Mamma och pappa är hemma och nu drar skolan igång igen. Han ska få vara en vanlig pojke, gå i skolan och vara med kompisar. Han har redan en kompis i klassen,Wanda.
Men ack ack redan första skoldagen är det kört, något förföljer dem på hemvägen då Wanda ska hänga med hem till Jack. I köket väntar dessutom en skogspyssling med ett mycket viktigt brev. Det är föräldrarna och Betty som är kallade till ett  möte i Urskogen, mitt i natten. Rurik får vara barnvakt åt en sur Jack. Ja dvärgen Rurik är också irriterad och olovandes ger de sig iväg till mötet. Ingången till Urskogen är mitt på Sergels torg vid tre ynka träd. Det är nästan så jag vill kasta mig på tåget till Stockholm och prova att komma in i skogen. Nåja, det är nog bäst att avstå för det håller på att sluta illa för både Rurik och Jack. Det är tur att Jack är trollkunnig. Boken slutar riktigt illa förresten, Wanda är försvunnen. En gårdstomte har hittat hennes halsduk med bitmärken och blod på...

Det blir en lång väntan för läsarna, nästa del är planerad till november. För att inte tala om del tre och fyra, de kommer först nästa år...


http://www.adlibris.com/se/organisationer/product.aspx?isbn=9129698596

Harry Potter and the cursed child

Ända sedan  jag fick reda på att J K Rowling hade skrivit en ny berättelse om Harry Potter, så har jag längtat efter att få läsa den. När jag förstod att det var ett teatermanus så dämpades förväntningarna en smula, och jag tänkte att jag nog skulle klara mig utan att läsa den fortsatt berättelsen om en av mina absoluta favoritbokkaraktärer.
När boken väl kom ut, så ändrade jag mig igen. Och vilken tur att jag gjorde det!

I "Harry Potter and the cursed child" återser vi många av de kända karaktärerna som, åtminstone jag, har saknat. Harry, förstås, Hermione, Ron och Ginny, deras barn James, Albus, Lily, Rose och Hugo, men även Draco Malfoy och hans son Scorpio. Det dyker upp några nya personer också, men inte många
Boken börjar där "Harry Potter och dödsrelikerna" slutar, på Kings Cross, perrong 9 3/4. Det är dags för Harrys och Ginnys yngste son Albus att börja på Hogwarts, och han är väldigt bekymrad över vilket elevhem han kommer att bli placerad i. Harry försöker lugna honom med att berätta att han har ett val, att Sorteringshatten tar hänsyn till ens önskningar. Med på tåget är även Albus kusin Rose, dotter till Hermione och Ron. Barnen kommer ihåg berättelsen om hur Harry, Ron och Hermione började sin vänskap på tåget till Hogwarts, och bestämmer sig för att göra likadant. I vagnen de väljer sitter Scorpio, Draco Malfoys son... Rose byter vagn, men Albus sitter kvar och vänskapen börjar spira mellan Albus och Scorpio.

Det är 19 år sedan striden på Hogwarts och allt har varit lugnt sedan dess, Harry arbetar på Trolldomsministeriet, och försöker, precis som alla föräldrar pussla ihop vardagen så gott det går. Det här med att vara en bra förälder och relationen mellan far och son är en central del i berättelsen, liksom ensamhet och känslan av att vara oälskad och kanske till och med oönskad. Att vara son till Harry Potter är inte helt lätt, inte heller att vara son till Draco Malfoy. Harry brottas även med det faktum att många bra trollkarlar och häxor dog för att han skulle få leva och göra slut på Voldemort.

Berättelsen är skriven för teaterscenen, så miljö och personbeskrivningarna är skrala, men dialogen komplex. Eftersom att jag har läst alla de föregående böckerna och sett alla filmerna så har jag en god bild av personerna och miljöerna redan, så det är inget problem. Jag tycker att boken är väldigt spännande och historien har ett bra flyt. Vilken gåva att kunna fantisera ihop och skriva berättelser som denna! Albus vänskap med Scorpio är en extra twist, och givetvis så hamnar de i trubbel och svårigheter, precis som sina fäder en gång gjorde.
Manusformen gör att den engelska texten är hanterbar, och den svenska översättningen ska komma ut i oktober, om en föredrar att läsa på svenska. Problemet är bara att boken gav mersmak, och jag hoppas på åtminstone en bok till!

Harry Potter and the Cursed Child - Parts One & Two (Special Rehearsal Edition Script): The Official Script Book of the Original West End Production

måndag 15 augusti 2016

Hemsökta

Det verkar bli en toppensommar. Denise och Elin är nyförälskade och har dessutom haft turen att få ett sommarjobb, som de dels kan sköta tillsammans och som dels tillåter dem att dra sig undan från världen ett tag och bara gå upp i varandra. Det är sommaren efter tvåan i gymnasiet och Elin och Denise har träffats på en fest. Denise har haft flera förhållanden förut, men för Elin är det första gången. Denise tycker att Elin borde vara rak mot sina föräldrar och säga som det är, att hon är tillsammans med en tjej, men Elin klarar inte av det, Kanske beror det på att all kommunikation i hennes familj verkar ha dött ut . Denise och Elin är väldigt olika, Denise är utåtriktad, lite svarta fåret eller såpaqueen och Elin är mer tystlåten, inåtvänd och ser sig inte själv som någon "festartyp". I vilket fall är de väldigt förälskade och glada för att de lyckats fixa sommarjobbet, som husvakter på skärgårdsön Ensö.
Huset är en jättevilla, som ägs av en man som skall iväg på segling i tre veckor, men inte vill lämna sitt hus utan passning. Ägaren får de dock inte träffa, utan jobbet introduceras av en kvinna, som i bråda ordalag drar igenom hur allting skall skötas. Till slut får de några förhållningsorder: De får aldrig släppa in någon besökare, ett av rummen är låst och får aldrig öppnas och inte heller får de bada ensamma vid bryggan som ligger precis nedanför huset.

Huset är egentligen en jättevilla, utrustad med all tänkbar lyx, Omgärdad av larm, bevakningskameror, allt för att hindra ovälkomna besökare.

Så allt verkar upplagt för en toppensommar, solen lyser från en klarblå himmel och det blir svårt att hålla sig ifrån bad ifrån bryggan. "Men vadå, säger Denise, vad skulle kunna hända"

Men allting är inte sol och lyx ute på den yttersta udden, ön har också en mörk historia, som Magnus Nordin baserar sin berättelse på. Gydjas udde kallades ön, "ett namn som för längesedan fallit i glömska" , en berättelse, som liksom den gamla sägnen tillhör öns mörka historia"

"Det mörka" har sin början för många hundra år sedan, då häxan Gydja Kråkfinger föddes på ön.. Denise och Elin möter det första gången redan första kvällen då alla lamporna i utebelysningen slocknar på samma gång. Sedan drar det igång och det ganska rejält. Det låsta rummet dyker upp i Denise drömmar, hon börjar höra röster som uppmanar henne att öppna dörren. Hon går upp i någon sorts halvsovande tillstånd ,  sedan hon hört ljud som av någon med våta fötter.Utanför den låsta dörren, står två vita perserkatter och jamar för att få¨komma in. "Är det inte katterna ifrån fotot? Fotot av husägarens fru, hon som drunknade" hade inte hon två vita perserkatter med sig på bilden?"
Den ena katten har något i munnen, ett par fågelklor...har han slukat en hel fågel? Vad äckligt tänker Denise och böjer sig ner för att ta det ifrån katten. När hon försöker kasta bort det blir katten vansinnig och river två djupa, blodiga sår i hennes arm.

Och så har spökhistorien tagit sin början, små detaljer, ledtrådar placeras ut i berättelsen, och allt skall få sin förklaring, ja fast inte riktigt allt. När berättelsen är slut sitter vi där med en del frågetecken och har blivit ganska så
 uppskrämda under vägen

Pojken som svävade av John Boyne

Berättelsen om Barnaby Brocket är en berättelse om att se vad som är normalt i olika perspektiv.
"Barnabys föräldrar var två människor som var så rädda för allt som är annorlunda att de gjorde en fruktansvärd sak som skulle få förskräckliga följder för alla de älskade. Hans pappa ansåg sig vara en normal man, han levde ett normalt liv, i ett normalt hus, i ett normalt bostadsområde. Han hade ingenting till övers för människor som var ovanliga eller märkvärdiga."
 När jag läser om Barnabys pappa så tänker jag direkt på en annan pappa, i en annan familj, nämligen Vernon Dursley, Harry Potters morbror. Även Barnabys mamma har vissa likheter med fru Dursley, men här slutar likheterna med Harry Potter. 
När Barnaby Brocket föds, som nummer tre i syskonskaran, utmanar han direkt nomalitetsnormen, han svävar nämligen upp i taket! Detta ser föräldrarna som något oerhört oförskämt, men hoppas att det ska växa bort. Det gör det naturligtvis inte, och stackars Barnaby får mestadels hålla sig inomhus, för vad i all världen ska grannarna säga om de får reda på att familjen har ett barn som svävar???? Då och då, när han får följa med ut, får han spännas fast med hundens extrakoppel, så att han inte svävar iväg och försvinner.
Snart kommer dock dagen då det är dags att börja skolan, och problemet måste lösas. Lösningen blir en specialskola, grannarna har barn på de andra skolorna i närheten, så de kommer absolut INTE på fråga att Barnaby kan börja där! När han av olika anledningar, som jag inte ska avslöja här, inte kan fortsätta i den skolan, och dessutom lyckas hamna i TV så att alla får veta att han kan sväva, börjar tanken på det fruktansvärda ta form i föräldrarnas tankar. Vad skulle hända om de helt enkelt släppte taget och lät honom sväva iväg...
Barnabys liv blir ett äventyr som får mig att både skratta och fälla en tår. Frågor som dyker upp är onekligen, vad är normalt, och vad är det inte? Och varför ? Och vem bestämmer vad som är normalt och inte?

Pojken som svävade

torsdag 11 augusti 2016

DOKK1

Under en sommarvecka var jag, som vanligt,  på nordiskt berättarseminarium. I år gick det av stapeln i Danmark, närmare bestämt i Ry på Jylland. En vecka full av kurs och berättelser. För att bryta av brukar det arrangeras någon form av studiebesök. Ett av valmöjligheterna var att åka till Dokk1 i Århus.
En gigantisk byggnad, belägen i hamnområdet. Ett hus som bl a rymmer medborgarkontor, café, en högteknologisk parkering och inte minst stadens huvudbibliotek.
Runt hela byggnaden löper terrasser som rymmer lekplatser som ska föra tankarna till de olika världsdelarna.
När jag kommer in möts jag av rå betong, svarta hyllor och ett myller av människor. Det är rymd och det hela ger ett strikt intryck. Personligen tycker jag inte att kombinationen svarta hyllor och betong är så lyckad. Hyllornas färg och takhöjden gör att böckerna försvinner, det känns som om de hukar.
På andra våningen huserar barnavdelningen med ett stort antal barnfamiljer på besök. Även här finns svarta hyllor men det är inte det som dominerar eller drar till sig uppmärksamheten i första hand. Det är mängden lekaktiviteter som erbjuds i form av rutschkanor, datorspel, utklädningskläder, ja här finns allt! Överallt ser jag barn som leker och har roligt. Däremot är barn som läser eller botaniserar bland hyllorna ytterst få.
Jag förhör mig om vad som är skillnaden nu mot när biblioteket var ett mer traditionellt sådant på annan plats. Besöksantalet har ökat stort, speciellt stadens många studenter gillar att utnyttja det som bjuds. Människor som tidigare inte kom till biblioteket kommer i större utsträckning. Bland barnen kommer de flesta för att leka och inte alla har böcker med sig när de lämnar byggnaden.
Jag tänker på det som den irländske kursledaren på berättarseminariet berättade. I utsatta områden på Irland är den första insatsen som samhället gör att öppna ett bibliotek, långt innan fritidsgårdar o dyl är ens på tankestadiet. Dessutom anställs en superbibliotekarie. Hens uppgift är till en början att på olika sätt locka till sig traktens unga. I första hand enbart för att hänga utan några krav på "motprestation". Först när den nya målgruppen känner sig hemma och trygga på sitt bibliotek sätts stötarna in. Då blir det berättande, författarbesök, högläsning, bokcirklar....
Det är just det jag saknar här på Dokk, möten mellan besökare och bibliotekarier som visar, läser, puffar etc. Det kvittar hur högteknologiskt det är, mängden av tjusiga möbler och snygga skyltningar av böcker som finns, eller hur vackra och superflexibla lokalerna än är. Är du en ovan biblioteksbesökare hjälper inte tjusigheten och allt vackert tänk. Nu såg jag en stackars förskrämd bibliotekarie på hela stora barnavdelningen gömd bakom en disk i en undanskymd vrå. Fast vad vet jag, det myllrar kanske av superbibliotekarier med fickorna fulla av idéer och aktiviteter kring böckerna vid andra tillfällen. Låt oss hoppas det!
Hur det än är med den saken, tänk att helt gratis ha tillgång till allt detta. Tänk om bara några som inte är vana biblioteksbesökare kommer dit har roligt och någon gång har en bok under armen när de går därifrån. Då är det värt det!




tisdag 9 augusti 2016

ALV

På semestern åkte jag med min familj till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Jag har inte varit där sedan 1984 och då såg det helt annorlunda ut, vilket jag inte minns eftersom jag överhuvudtaget inte minns besöket. Mina barn 4,5 och 2 år gamla är ganska välbekanta med Astrid Lindgrens karaktärer. De har sett Pippi, Emil, Madicken, Bullerbyn och Ronja på TV. Den stora och jag har dessutom läst två av kapitelböckerna om Emil och båda Madickenböckerna som godnattsaga under våren och sommaren.
Så stort! Så mycket att se! Så mycket att göra. Det hela var lite väl överväldigande för 2-åringen, men stora tjejen och jag for runt som tokar för att hinna kolla på så många teatrar som möjligt och leka i så många av miljöerna som möjligt. Vi såg Ronjas födelse när borgen rämnar på riktigt - väldigt snyggt gjort!, vi såg Stora tabberaset i Katthult, Madicken får löss, när Pippi får besök av sin pappa och många till. Vi klättrade i Inte-nudda-marken-banan och skyfflade hö i Mattias stall i Törnrosdalen, vi pumpade vatten på Katthults gårdsplan och "matade hönsen" i Bullerbyn, vi tog lotter och försökte slå ner burkar med mjuka bollar (vann inget, lyckades inte...). Det var faktiskt väldigt roligt även för en vuxen som kan alla berättelserna utantill att se dem gestaltas på ett annat sätt än de klassiska filmerna. Jag vill definitivt åka tillbaka när barnen är lite större och vi har läst ännu fler av böckerna, för stället tål ett återbesök. Då kanske vi passar på att åka till Katthult, Bullerbyn och Astrid Lindgrens Näs också. Förresten så bad dottern genast att vi skulle börja läsa om Madicken när vi kom hem, så nu är vi inne på andra läsningen. Inte mig emot, det är en bra bok!


Det är verkligen helt fantastiskt när en tänker på vad Astrid Lindgren lyckats göra med sina böcker. Inte bara skrivit odödliga historier, utan skapat en försörjningsmöjlighet för massor av människor idag, 40-50-60 år senare. Hon har gjort landsbygden lite mer åtråvärd, skapat en marknad för restauranger, pensionat, caféer och små butiker på de mest avlägsna platser. Hon lockar människor från hela norra Europa till en liten småländsk stad med 8000 invånare. Visst är det en industri, och visst betalade jag löjligt mycket för en liten vit mjukdjurshäst med prickar till 2-åringen, men på något vis är jag beredd att göra det för Astrid. Långt hellre än jag köper en ren vid namn Sven från ett Disneyställ i matbutiken i alla fall.

måndag 8 augusti 2016

Flätor!

Tycker du om att fläta håret, eller att få håret flätat? Då är denna bok en guldgruva! Laura Arnesen och Marie Wivel har länge visat upp sina härliga flätor på Instagram och nu har de samlat sina favoriter i bokform. Tydliga steg-för-steg bilder gör det ganska enkelt att följa instruktionerna och till vissa flätor finns det QR-kod, så du kan se en instruktionsvideo.
Är du sugen på att se fler flätor kan du titta på https://www.instagram.com/hairandnailsinspiration/

Flätor omslag       Flätor uppslag