En viktig fråga

Blev glad när jag startade min dator idag och såg hur google os-pimpat sin sida. Jag hoppas innerligt att de svenska deltagarna i os också manifesterar sitt stöd för mänskliga rättigheterna på något sätt. 

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Det var länge sedan jag skrattade och fnissade så mycket som när jag läste Åsa Asptjärns debutbok. Egentligen är det en djupt sorglig berättelse om en vilsen tonårskille som man får följa under ett par veckor höstterminen i nian.
Emanuel Kent saknar riktning i livet och önskar sig en vägledning. Han finner ingen och försöker göra en själv. Ta min, säger han, och gör precis tvärtom. Då får du nog ett liv värt namnet.
Han har en vän och det är Tore, klädd i gummistövlar och en mössa med öronlappar. Tore älskar att fiska. De har hängt ihop sedan lågstadietiden.
En dag kommer inte Tore till skolan, hans pappa har omkommit.
Då öppnar sig plötsligt nya möjligheter för Emanuel. Den nya tjejen Bianchi (egentligen Bianca) intresserar sig för honom och även skolans populäraste tjej, Ammi, hakar på. Nu försöker Emanuel med alla medel hålla kvar tjejernas uppmärksamhet. Han till och med förråder sin bäste och ende polare.
Även om Emanuel inte trodde det kunde bli värre visar det sig att det är fullt möjligt. Nu avlöser pinsamheterna varandra. Vi får vara med när Emanuel förälskar sig och man kan inte annat än tycka synd om honom. Att bli berusad och sen gå på fest (objuden) och säga sanningar till folk är inget lyckat grepp. Det är nästan så man vill sitta där med handen under huvudet när den rejäla bakfyllan ska ur kroppen.
Fast jag är aldrig riktigt orolig för honom. Han har föräldrar som ser honom och en verklig stötta i sin äldre syster. Dessutom, riktiga vänner förlåter det mesta även om det kan ta sin tid.
Livet gör rejält ont emellanåt, men det blir oftast bättre.
Det finns de som säger att det här är Greg, fast för äldre. Jag vet inte. Jag är inte särskilt förtjust i Gregböckerna, men den här gillar jag!

Flyktingar

Europa stänger sig alltmer mot omvärlden och flyktingar får allt svårare att ta sig hit, undan krig och förföljelse. Syriska flyktingar som tagit sig till Turkiet och därifrån försöker komma vidare till Europa tillfångatas ofta vid gränsen och skickas nästan alltid tillbaka.

I Flyktingen av Titti Knutsson har vi en liknande situation. Det är inbördeskrig mellan grozner och tereker och många, från båda sidor, flyr till grannlandet. Amanda har inte brytt sig nämnvärt om kriget tidigare, konflikten har hållit på i evigheter och hon koncentrerar sig mer på hur otroligt trist hennes liv är. Hon bor i en liten by med få jämnåriga och hennes föräldrar låter henne inte gör någonting kul. De har aldrig några pengar och hon får inte åka in till stan, för det är alldeles för farligt. På helgerna i början av hösten tvingar de med henne ut i skogen för att plocka blåbär, så att de ska tjäna lite extra pengar. Det är på en av de här utflykterna som Amanda upptäcker att det är någon i deras jaktstuga, som annars står tom större delen av året. Hon ser en ljushårig kille, i hennes egen ålder, med smutsiga och trasiga kläder och ser att stugans lås brutits upp. Strax efter upptäckten hör hon att en ung grozner har misshandlat en terek på flyktingförläggningen i närheten och sedan rymt därifrån. Amanda börjar misstänka att killen hon sett är den förrymda fången. Amanda börjar smyga iväg till stugan med lite mat och kläder och sakta byggs ett förtroende upp, trots att de inte förstår varandras språk. Men polisen är efter Timur och stugan i skogen är inte tillräckligt säker. Amanda bestämmer sig för att försöka hjälpa honom att komma undan, så att han inte blir tillbakaskickad till ett land där han med största säkerhet kommer att bli fängslad, eller värre.

Jag har tidigare läst Muren av samma författare, och den handlar om samma konflikt. Den gången är det en grozner och en terek som berättar vartannat kapitel var om hur det är att leva på var sin sida Muren. Om rädslan för "den andre", om orättvisorna och skräcken för att något ska hända. Och om
hur det går när de trots allt träffas. Det är viktiga böcker om saker som pågår runt om oss i världen, men de utspelar sig i fiktiva länder. Det blir lättare som läsare att vara neutral, för det är inte en konflikt man har en förutfattad mening om, där det finns en god och en ond sida. Det blir tydligare att kriget är det onda, människorna är (trots allt) mestadels goda, men offer för sina fördomar och situationen. Detta är mycket bra böcker att läsa högt i klassen, gärna i samband med att man diskuterar konflikter i världen. Det väcks många frågor och det finns mängder av intressanta saker att diskutera.

Röda mattan utrullad!

Röda mattan är utrullad för klass 2c, på Nyvångsskolan, som är inne på en lässtund i vårt stora och ljusa bibliotek.

Läslustvecka Annelund

Nu är det Läslustvecka på Annelund. Uppstarten var redan förra torsdagen då författaren Mårten Sandén besökte år 3-6. Läs om författarbesöket HÄR. Denna veckan händer det mycket som har med läsning att göra på skolan:

- Varje morgon inleds med minst 20 minuters läsning i någon form på skolan.
- Bokprat av någon/några elev eller lärare i klassen varje dag
- Läsutmaning! Läs så mycket som möjligt både hemma och i skolan under veckan. Om eleverna läser 500 timmar eller mer så bjuder rektor Christina på glass.
- Varje klasslärare läser högt ur en bok, när boken är utläst så tittar klassen på filmen som är gjord efter boken. Ex på bok + film som läses/tittas på under veckan är:  Emil i Lönnerberga, Pappa polis, Hugo och Kalle och Chokladfabriken.
- Tipspromenad med bokfrågor
- En utklädningsdag där de lärare och elever som vill klär ut sig till en bokfigur
- Skapa en serie på 8 rutor av din bok!
- Läs en novell och dramatisera den.
- "Gissa boken" med hjälp av en bild eller ett textavsnitt ur en bok.

Och mycket, mycket mer...

Uppgradering pågår

För tillfället ligger all utlåning och återlämning nere på kommunens skolor. Vårt bibliotekssystem håller på att uppgraderas. Det är lite oklart exakt när det fungerar som det ska på alla skolor igen, men vi hoppas vara igång som vanligt i slutet av den här veckan. Efter uppgraderingen så kommer det se lite annorlunda ut på skärmen när ni ska låna och lämna, men vi som jobbar på skolorna visar er gärna hur ni ska göra (så snart vi själva hunnit lära oss!).

Utbud och censur

Som skolbibliotekarie på en F-6-skola får jag ganska ofta kommentarer på utbudet av böcker. Både från lärare och föräldrar, men framförallt av eleverna. Såklart. Det finns åsikter. En del vet exakt vad de vill ha, "Och det finns ju inte här!", slår de titt som tätt fast. Det kommer elever i fyran-femman och vill läsa deckare, men det ska vara "riktiga deckare", som Beck och annat de ser på TV på helgerna. Inga såna tramsiga bebisdeckare som jag har på hyllorna. Det finns många som inte kan få nog av otäcka läskigheter, det ska vara "riktig skräck". Böckerna jag erbjuder på biblioteket är alldeles för barnsliga, inte alls tillräckligt verkliga, inte tillräckligt vuxna. Ibland försöker jag förklara att jag har böcker som passar barn, eftersom det här är en skola för barn, men det går sällan hem. Då slår jag till med att eleverna troligen hade tyckt att böckerna om Beck, skrivna på 60- och 70-talen, inte är riktigt vad de vill ha. Trots allt.

En och annan riktigt läskig skräckbok, eller explicit bok om kärlek och sex, eller bok med väl brutalt våld, finns det naturligtvis även på mina hyllor, men då får jag ibland höra från lärare och annan personal att det kanske inte är lämpligt på en låg- och mellanstadieskola. Att välja böcker så att alla är nöjda är inte lätt.

Samtidigt finns det många elever som vill ha läskiga böcker, "fast inte för läskiga". Spöken och sånt, "men inte alltför otäckt, för då får jag mardrömmar". Här gäller det att verkligen ta elevens på allvar, känner jag. Erkänner en 11-åring sin rädsla så måste jag verkligen välja boktips med omsorg, och visa att jag bryr mig.

En del barn är väldigt bra på att själva ta ansvar för vad de själva vågar och klarar av. Andra gör det inte och ser eller läser sådant som de kanske inte mår bra av. Ytterligare andra har en väldigt låg tröskel och klarar av mycket utan att påverkas nämnvärt. Jag läste en artikel i Sydsvenskan (HÄR) där regissören Hannes Holm menar att barn inte alltid vill våga allt, men att föräldrar ofta pushar dem lite längre. Hela tiden lite längre. Som förälder till en (snart) 2-åring så förstår jag det där. Ibland kan hon såklart allting själv och ska inte ha hjälp med nåt, men ibland så kräver hon att vi bär henne, hjälper till med saker som hon kunnat dagen innan och håller hennes hand vid minsta hinder, trappsteg eller kant. Och vi uppmuntrar och pushar: "Du kan ju själv! Vi vet att du kan/vågar/vet helt själv!" Vi vill att hon utvecklas, tränas, blir självständig, litar på sin egen förmåga.
Kanske måste vi sen också komma ihåg i vilka situationer det ändå är bra att bara låta barnet vara och bestämma helt själv om hen vill försöka, vill se. Att helt enkelt ta ansvar för sin egen censur, som Hannes Holm säger.