För några veckor sedan skrev Maria om några olika bokpoddar
HÄR på bloggen. Jag lyssnar också på några av dem. Är just nu på avsnitt elva av Bokhoras Bokpodden och tycker det är väldigt kul att lyssna på deras diskussioner. Måste erkänna att jag inte alltid orkar läsa Bokhora-bloggen och då är det bra att lyssna istället. Speciellt eftersom jag kan lyssna samtidigt som jag cyklar till jobbet och få lite vettig användning av den tiden. För ett tag sedan handlade det om klassiker och jag blev sugen på att läsa varenda en. Någon gång.
Det avsnitt jag är mitt uppe i just nu handlar om bra och dålig litteratur. Finns det? Vem bestämmer i så fall vad som är bra och vad som är dåligt? Har man större mandat att tycka om man läst litteraturkunskap? Är det snobberi att påstå att något är dåligt? Hur påverkar det läsaren att höra att det man gillar att läsa är dåligt?
Denna diskussion är minst lika intressant när det kommer till barn- och ungdomslitteratur. Själv älskade jag sk. dålig litteratur när jag var yngre. Och jag läser och gillar jag fortfarande deckare och annat som inte direkt hamnar i litteraturens finrum. Det är skön avkoppling, lite som att titta på TV. Och jag lägger ingen värdering i vad andra läser. När det gäller barn upplever jag att många tänker att "bara de läser" så kvittar det vad. Jag håller med. Till viss del. Självklart är det bra om någon som tidigare helst inte läst alls hittar något de gillar. Låt vara om det anses lättviktigt. All läsning är bra läsning. Men man ska inte nöja sig. När de väl kommit över tröskeln att faktiskt läsa så måste man som pedagog, bibliotekarie, förälder våga utmana barnet/eleven att testa något annat. Något som kräver lite mer, ställer lite djupare frågor, utvecklar språket mer, ger fler bilder, lever kvar längre. Aidan Chambers, litteraturpedagog som skrivit
Böcker inom oss och
Böcker omkring oss, trycker mycket på vårt ansvar som vuxna. Det är vårt jobb att tipsa, presentera, tillgängliggöra böcker som ger allt det där. Alla är värda ett bra språk.