Uppföljningsångest

För några veckor sedan skrev jag om Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, en osannolikt spännande bok. Läs om den HÄR. Nu har jag sett på Tonårsboken att det kommer en uppföljning under nästa år och även en filmatisering signerad Tim Burton. (Jag hoppas att det stämmer, jag har inte hittat uppgifterna på någon 100%-igt tillförlitlig sida än.) Filmen är jag SÅ GRYMT PEPPAD på! Den texten och den regisören. Kan ju bara bli bra! Boken känner jag mig lite mer tveksam till. Även om slutet var ganska öppet, så var jag på nåt sätt färdig när boken tog slut. Jag gillade att inte riktigt veta och är nog rädd att det inte kommer kännas bra att han skriver vidare. Jag hoppas innerligt att det är hans eget val, att han verkligen har en bra tanke, så att det inte är förlaget som vill krama ur så mycket det går ur succén med första boken. För kommer det en fortsättning så måste jag ju fortsätta läsa. Så är det bara...

Besynnerliga

Jacob växer upp med sin farfars märkliga, fantastiska och otäcka historier. Historier om ett barnhem med besynnerliga barn, barn med speciella gåvor och om monstren som jagar dem. I farfars historier är det ständigt sol och sommar på barnhemmet, alla är lyckliga i sitt undanskymda palats dit ingen ondska når och föreståndarinnan Peregrine tar hand om sina barn på bästa sätt. Men monstren lurar utanför och förföljer farfar Portman in på ålderns höst.

När Jacob är 16 år har han för länge sedan slutat tro på sin farfars historier. Han avfärdade dem som sagor och farfarn som lite tokig. Och nu blir farfar allt mer paraniod och förvirrad. En dag ringer han till Jacobs jobb och säger att monstren har hittat honom, att Jacob måste berätta var nyckeln till vapenskåpet finns så att han kan försvara sig. Jacob åker dit och finner sin farfar i skogsbrynet bakom huset, döende och med fruktansvärda sår runt kroppen. Farfars sista ord är som en gåta, en osammanhängade ramsa: "Åk till ön [...] Hitta fågeln. I loopen. På andra sidan den gamla mannens grav. Den tredje september 1940." Sen ser han, en bit in i skogen, en varelse, ett monster precis som farfar Portman hade sagt.

Jacob börjar inse att farfar inte bara berättade historier, att det kanske finns ett uns sanning i berättelserna. Men hans föräldrar tror att han håller på att förlora förståndet och skickar honom till en psykolog. På psykologens inrådan åker Jacob och hans pappa till den lilla ön utanför Wales för att leta reda på farfar Portmans barndomsparadis så att Jacon kan få "ett avslut". Medan pappan skådar fåglar tar sig Jacob ut ur den lilla byn, genom träsket och bort till barnhemmet som hukar mot vinden, förfallet och sönderbombat i kriget. I dimman och regnet ser det inte direkt ut som paradiset, men en annan verklighet döljer sig bakom det som Jacob först ser och sakta börjar Jacob förstå att tiden, livet så som han sett det kanske inte alltid följer en rak linje.

När Maria skrev om boktrailers tidigare i veckan så var jag tvungen att kolla upp om det fanns någon för Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Det fanns det.

Det är en rukigt fascinerande historia. Jag hade svårt att släppa den. Annorlunda, spännande, och lite läskig ibland. Läs!