Äntligen får vi träffa Halvdan Viking och Meia igen! Jag har med spänning följt deras äventyr sedan den första boken släpptes och förundrats och skratta gott över Halvdans fantastiskt träffsäkra skaldförmåga.
I denna, den tionde boken och avslutande boken, lämnar Halvdan, Meia och munken Do island och styr kosan mot Grönland. reskamraterna, och skeppets ägare, Torvard och Frejdis är lite dämpade, de har blivit bestulna på allt sitt silver som de ägnat två år att stjäla ihop.
Väl framme på Grönland så bestäms det att Torvard och Frejdis får en chans till att visa vad de går för, de ska åka västerut, mot Vinland. Där finns de röda skälingarna, men också Frejdis bror Leif. Halvdan, Meia och Do får också följa med. Do hjälper hövdingen och hans fru i ett trätomål och kokar gödsel hela förberedelsetiden till barnens förvåning. När de frågar säger han bara att det är till "Kejsarens vrede" och att de ska få se.
Väl framme får får de ett varmt välkomnande och en stor överraskning, en skäling som heter Gobedin och som är dotter till skälingarnas hövding, bor hos Leif! En fiffig lösning för att hålla freden, då Leifs son bor hos skälingarna. Leif och hövdingen bedriver byteshandel och hövdingen bjuder in till lekar och spel dagen efter. Gobedin varnar Halvdan och Meia för att hennes far är en dålig förlorare, och när lekarna övergår till allvar och kan få hemska följder, så får de plötsligt god nytta av "Kejsarens vrede".
En passage som jag gillade särskilt mycket var när Halvdan, Meia och Do kommer in i skälingarnas by och får berättat för sig om schamanen och dess roll. De drar genast paralleller till sina egna munkar och völvor, och tänker att vi är ganska lika även om vi bor på olika platser.
