En sån där vidrig bok där mamman dör

Rubys mamma är död. Men hon vill absolut inte att hennes liv ska vara som en sån där vidrig bok där mamman dör, tjejen tvingas flytta hem till sin pappa som hon aldrig har träffat, som hon inte vill träffa och som inte bryr sig om henne ett dugg. Eller för att citera Ruby exakt:
"och tjejen måste flytta
till sin försumliga pappa
och han visar sig vara
en alkoholiserad heroinist
som misshandlar henne brutalt
och utnyttjar henne sexuellt
så att hon blir
en bulimist yxmördare."
Ändå sitter hon där på planet, på väg 500 mil bort från sin älskade moster Duffy, sin bästa vän Lizzy och sin pojkvän Ray, till en pappa som är filmstjärna och som övergav hennes mamma redan innan Ruby föddes. En svikare. En idiot.

Ruby har inte bestämt sig för att hata honom. Det behövs liksom inte. Ruby älskade sin mamma och mamman kom aldrig över att Whip (vilket töntigt namn!!!) lämnade henne, och det finns alltså inte på kartan att Ruby ska falla för hans charm, hans förmögenhet som kan köpa henne allt hon pekar på, hans förmåga att säga precis vad hon tänker, hans envisa försök att ta igen alla förlorade år och vara PAPPA.

Det är kanske ingen sensationell intrig, det är rätt förutsebart, men språket, stilen gör det helt underbart. Kapitlen är korta, koncisa, som prosalyrik och Sones lyckas få sagt så mycket med bara några få ord. Och kapitelrubriker som är liksom spot on. Till exempel:

"För dövdumma öron

Jag vill absolut inte
att de andra på Lakewood ska veta
vem min pappa är.

Det borde inte vara alltför svårt att ordna,
eftersom han heter Logan i efternamn
och jag heter Milliken.

Så jag
säger till Whip
att jag vill gå själv till skolan.

Men då säger han:
'Åh, men det är inget besvär.
Jag kör dig så gärna'.

och slår upp dörren
till den mest otroliga Ford Thunderbird -57
lackerad i titta-på-mig-grönt.

På nummerplåten står det: RUBYZPAPPA"

Jag älskar't!