Majken Majken

Den ensamstående pappan håller på att bli stor i barnböcker för yngre barn, jag har läst några på sista tiden. Koko och Bosse, Världens mesta Ester, Viggo och rädslolistan för att ta några. Och nu senast Majken Majken.

Var Majkens mamma är får vi inte veta förrän precis i slutet. Hon nämns inte alls när pappa, 1-åriga lillebror Bobbo som alltid skriker och gråter och Majken flyttar in i den nya lägenheten i höghuset. Det vi får veta är att Majken precis börjat ettan och att hon inte känner någon i klassen, så antagligen har hon bytt skola också. Majken är så rädd för att säga fel saker, så helst säger hon inget alls i skolan. Till och med när hon säger något alldeles vanligt, tycker hon själv att det låter konstigt och tror att alla fnissar åt henne i smyg. Det är tur att hon har en så snäll fröken i alla fall.
Majken är nyfiken på alla de nya grannarna i huset och en dag kikar hon in genom fönstret till lägenheten närmst porten. Hon ser en gammal tant som smyger runt där inne och plötsligt kliver in i en garderob och stänger dörren om sig. Majken fattar ingenting. Är det nåt fel på tanten? En annan dag kikar hon in och får se tanten sitta i soffan. Hela tantens ansikte är insmort i tårta och på bordet står resterna, alldeles tilltryckta. Tanten tar tårtan med händerna från kinderna och stoppar i munnen. Majken måste bara fråga pappa varför tanter gör såna saker. Pappa förklarar att gamla människor ibland gör lite tokiga saker just för att de är gamla och har blivit lite snurriga.
Men när Majken, pappa och Bobbo hälsar på hon tanten för att presentera sig, eftersom de är nya i huset, verkar hon alldeles vanlig. Inte konstig, inte snurrig, inte täckt av tårta. Dessutom visar det sig att tanten också heter Majken.
När Majken glömt nyckeln och pappa inte är hemma går hon och ringer på hos gamla Majken. Det visar sig att gamla Majkens syster bor i lägenheten bredvid och att de två tanterna alltid håller på med en massa hyss med och mot varandra. Majken börjar inse att saker och ting inte alltid är som de först verkar.


Jag gillar verkligen Majken. Boken är ganska tunn och relativt snabbt läst - jag läste den högt för dottern i ett svep häromdagen, men det är en fin skildring av vänskap mellan generationerna. Och så är det svaret på var mamma är, som också förklarar varför pappa plötsligt bara måste släppa ner Bobbo på golvet och gå in på toaletten OCH LÅSA OM SIG en stund när de kommer hem. Jag hade dock gärna sett att den var lite tjockare och att det var mer som handlade om skolsituationen, för plötsligt har hon bara en kompis som vill följa med hem och som hon inte alls är rädd för att säga fel inför. När hände det?
Men tanterna alltså, som jag önskar att jag blir en sån tant när jag blir gammal. En som leker kurragömma och kastar tårta i ansiktet på min syster (förlåt i förväg, Julia) och bjuder in ensamma flickor (som blivit lite åsidosatta på grund av stökiga småsyskon) på fika. Vi behöver fler av den sorten, det är helt klart.
Och bilderna! Underbara bilder av Louise Winblad, mer känd som Hejhejvardag på Instagram.

Barnens romanpris

För ett tag sedan tillkännagavs vilka böcker som är nominerade till Barnens romanpris. Det är tredje året som priset ska utses. Fem ungdomar som går sitt sjätte år i grundskolan läser och samlas sedan och diskuterar kring böckerna. I år kommer ungdomarna från två olika Skåneskolor,Svaleboskolan i Veberöd och Möllevångskolan mitt i Malmö. Diskussionerna sänds i radions P1 strax efter midsommar. HÄR kan du läsa mer.
Jag ska också sätta igång och läsa för tre av dem är ännu okänt land för mig.


Min pappa är snäll och min mamma är utlänning av Emmy Abrahamson
En skruvad berättelse med mycket humor fast hela tiden ett allvar i botten.Alicja flyttar med sin mamma och pappa till ett ruckel på Österlen.







Flyga högt av Katarina von Bredow
har Maria skrivit om tidigare HÄR









Förvandlad av Mårten Melin
handlar om Måns som en morgon vaknar med hår i munnen och smutsiga fötter, han tänker att han måste ha gått i sömnen. Men hans mamma tar inte lika lätt på saken. Mycket humor men en allvarlig underton finns.







I den tysta minuten av Viveka Sjögren
Torvi har flyttat från Island med sin mamma som barn. Han har helt tappat kontakten med sin pappa. När han återvänder till Island för att vara med på sin pappas begravning väcks minnena av barndomens Island och pappan till liv. Boken var Augustnominerad.







Försöksdjuret av Marianne Strand
Adina blir kidnappad och förstår först inte riktigt varför. Kidnapparna berättar att hennes mamma arbetar med plågsamma djurförsök. Boken är utgiven på LL-förlaget och är Mariannes första bok.

Jag ser verkligen fram emot att lyssna till ungdomarnas diskussioner.

Min pappa är snäll och min mamma är utlänning

Emmy Abrahamsson berättar om Alicja som precis flyttat till Österlen, till ett "hus för den händige" som mäklare brukar skriva. Alicja går på gymnasiet och det här är en bok som beskriver tonårskrockarna med föräldrarna (läs mamman), den första intensiva kärleken och något man kanske kan kalla kulturkrockar. Mamman kommer från Polen och Alicja tycker att hon är mer än pinsam. Det känns så befriande att läsa om dessa problematiska ämnen i en bok sprängfylld av humor. Författaren driver med fördomar och företeelser så att det skvätter om det. Det blir ingen djuplodande analys men jag skrattar nästan konstant från sidan ett. Jovisst ibland blir det nästan burleskt men vadå. Vilken tur att boken blev nominerad till Barnens romanpris och vilken tur att den gavs ut så snabbt i pocket. Annars hade jag med all sannolikhet gått miste om den läsupplevelsen. Den passar inte alla på en F-6 skola men väl en och annan. Kanske sticker jag den i handen på någon av lärarna.

Ännu en från Norge

Jag kan lika bra mata på med ytterligare en ny bok från vårt rika grannland i väster. Maria Parr har inte skrivit så många böcker, men de är å andra sidan väldigt bra. Våffelhjärtat från 2007 har jag tipsat om många gånger och den läses åtminstone då och då, om än inte så mycket som den förtjänar. Den går tyvärr inte längre att få tag på på svenska. Nu har det äntligen kommit en fortsättning.


Trille och Lena bor fortfarande kvar i Dunk-Matilde, viken på ön i fjorden vid Norges kust, men de har blivit några år äldre. Fast inte klokare, skulle jag säga.

Lena spelar fortfarande fotboll med killarna, och är fortfarande bäst på det. Trille undrar hur han ska imponera på Birgitte, den nya tjejen i klassen. Och tillsammans får de fortfarande de mest galna idéer, som till exempel att bygga en flotte och åka över till fastlandet, tvärs över bråddjup och färjefarled.

Men det är också saker som inte känns riktigt som de ska. Mamma är så trött jämt att Trille undrar om hon är sjuk, pappa är irriterad och farfar verkar inte förstå att han faktiskt håller på att bli gammal.
Och när Lena blir petad ur fotbollslaget och det visar sig att Birgitte är snäll inte bara mot Trille utan även mot mobbaren Kai-Tommy vet Trille inte hur han ska förhålla sig till allt längre.


Trille och Lena har hunnit bli 13 år i den här boken, men liksom Våffelhjärtat, i vilken de var 10 år, tycker jag att boken passar bättre för läsare/lyssnare som är lite yngre. Om Våffelhjärtat är perfekt i åk 2 så kanske den här boken passar fin i 4:an eller 5:an. Äldre elever kommer nog tycka den är lite för barnslig.