Axel föddes i en fattig familj i början av 1900- talet, och det gick snabbt upp för föräldrarna att allt inte stod rätt till med pojken. Han utvecklades inte på samma sätt som andra barn och han kunde inte prata riktigt. Föräldrarna gjorde vad de kunde och försökte ta hand om honom på bästa sätt. I bland fick han anfall och låg och skakade och hade ryckningar i kroppen. Doktorn gjorde hembesök men kunde inte sätta någon medicinsk diagnos- ingen annan än att Axel troligen aldrig skulle bli normal- han skulle nog komma att bli en idiot. Det var så människor med särskilda behov kallades då. Föräldrarna fick rådet att sätta honom på institution, det skulle vara det bästa för alla.
Och så blev det. För det var det bästa. Arvid fick bland annat sitta på Vipeholm i Lund. Det var en anstalt för "sinnesslöa" .
Dit skickades det kilovis med kolor från Medicinalverket för att se om socker skadade tänderna. Ett experiment som man då tyckte var lämpligt att utföra på sinnesslöa. Det ledde till att Axel fick problem med sina tänder. Han blev ibland slagen av andra patienter och klagade ofta på att han han hade ont på olika ställen i kroppen. Han blev även steriliserad- för han var ju en idiot.
Jag kan inte sluta att tänka på Axel. Hur hade hans liv sett ut om han hade fötts i dag?
Axels livsöde är sorgligt att läsa om, och just därför är det en viktig bok. Det är en påminnelse om hur det har sett ut tidigare och hur människor med särskilda behov har behandlats. Historien får inte upprepas.
Med hjälp av dokument från gamla journaler och arkiv ger Mats Ahlsén, som själv är släkt med Axel, en plågsam påminnelse om hur en del av vården sett ut. Vi får ta del av en orolig mors frågor kring sin son i brevkorrespondensen mellan henne och ansvariga läkare.
Boken är rikt illustrerad med privata foton och är utgiven av LL- förlaget.
Det är en lättläst bok om ett tungt ämne och den är lämplig från cirka 13 år och uppåt.
Det handlar om all möjlig sorts kärlek; kärlek till en hund, till en farmor, till en bonussyster, till en hobby, till en vän och naturligtvis också till den en är kär i. Jag tycker om att de breddar konceptet kärlek. En del berättelser utspelar sig i ett tydligt nu, medan andra känns som en äldre person som beskriver hur något var när hen var ung. Blandningen är intressant, det blir aldrig enformigt och en del av texterna är faktiskt bra. Men det är slarvigt korrekturläst. I någon berättelse börjar det med en farmor. Plötsligt blir det mormor i en halv sida för att sedan åter bli en farmor. Sånt är ju bara rätt och slätt dåligt och oprofessionellt. En del texter är tråkiga. De känns mer som någons hågkomster från barndomen, berättade rakt upp och ner utan någon sorts plan eller syfte. Eller litterär ambition. 
Det är flera månader sedan Lunas bästa kompis flyttade till Norge, men ännu har hon inte fått någon ny riktigt bra vän. I skolan finns Cleo, klassens drottning som förväntar sig att alla ska dansa efter hennes pipa, och ibland umgås de utanför skolan. Men mest känner sig Luna ganska ensam. Hennes spanska mamma förstår inte varför hon inte bara hittar några nya kompisar, men de är bara sju tjejer i klassen och alla har liksom redan någon. Alla utom Zorona, men hon verkar inte vilja bli vän med någon. 
2018 års första bok för mig blev Allt det vackra är inte förstört av Danielle Younge-Ullman. I boken möter vi Ingrid som precis åkt iväg på ett tre veckor långt vildmarksläger. Vi förstår ganska snart att Ingrid har en överenskommelse med sin mamma om att hon ska klara av lägret för att få gå vidare på en skola som hon vill gå på i London. Klarar hon inte lägret får hon inte börja på den nya skolan. De tuffa upplevelserna på vildmarkslägret varvas med berättelser om Ingrids speciella barndom och uppväxt i Europas huvudstäder med sin mamma, den berömda operastjärnan Margot-Sophia. Under många år levde de ett liv av musik och flärd kring de stora operahusen i Europa. Så plötsligt avslutas allt eftersom mammans röst inte håller längre. Ingrid och mamma tvingas börja leva ett vanligt liv med en vanlig skola och ett vanligt jobb UTAN musiken.
Jag bestämde mig för att inleda terminen med att uppmärksamma Internationella Nalle Puh-dagen 18/1. Jag utökade temat till att innehålla alla möjliga sorters nallar och björnar och hade inga som helst problem att fylla hela skylthyllan med böcker. 
