Djupgraven

Tuva bor på en liten ö i Stockholms skärgård. När hösten kommer och alla sommargäster reser hem igen, trivs hon som allra bäst. Men den här hösten känns det annorlunda. Oroligare, illavarslande. Tuva får åka skolbåt till skolan på Runmarö, och det är bara 40 barn på hela skolan. Gemensamt för dem alla är att de inte gillar Tuva. Hon är annorlunda, vitblek, nästan grönaktig, hy och har konstiga ärr på sidan av halsen. Hennes föräldrar säger att hon fick dem när hon var bebis, då båten slog runt av en våg och hon föll i vattnet. Annars vill de inte prata så mycket om hur det var när hon var liten.

Det är tjock dimma den dagen klassen ska ha orientering. Alla ska spring i par, men Tuva blir över och trivs rätt bra med det. Är det ingen som tvingas samarbeta med henne är det heller ingen som kan lämna henne ensam i skogen utan karta. Och nu ligger som sagt dimman så tjock att Tuva nästan springer in i ett träd det första hon gör. Efter bara en liten stund stöter hon på Rasmus. Han är i par med Axel, men honom kan hon inte se någonstans. Rasmus går likt en sömngångare bort från vattnet och hur Tuva ropar, så verkar han inte höra. Så upptäcker Tuva att luften framför Rasmus är full av små ljuspunkter som dansar omkring, och det verkar vara de som hypnotiserat honom. Tuva lyckas bryta förtrollningen och kalla på hjälp och när alla återsamlats inser de att Axel fortfarande fattas. Polisen kommer för att förhöra Rasmus och Tuva, och i klassen viskas det att Tuva är den skyldiga. Outsidern får såklart skulden. Och hur ska Tuva kunna berätta vad hon såg, att det var... älvor som lockade med sig Rasmus ut i skogen. Vem skulle tro henne?

Och så är det havet. Havet som verkar lura på något stort, farligt och ondskefullt. Som redan har tagit flera personer som varit ute till havs efter mörkrets inbrott och nu verkar vara på jakt efter Tuva.

Det här är verkligen ingen solglittrande skildring av skärgården. Det är mörkt, ruggigt och otäckt. Och jag älskar att boken utspelar sig i en verklig miljö. Att kartan i pärmens insida visar verklighetens skärgård, önamnen stämmer, även om en del saker är anpassade för att passa historien. Jag gillar också att detta är första delen av en trilogi, så att jag vet att jag kommer att får läsa mer om Tuva och de mörka skärgårdslivet.

I bergets hjärta

I Bergets hjärta finns det guld säger legenden om Årberget.
Det är många som vill åt guldet i bergets hjärta, om det nu verkligen finns där...

Sonja Årberger Lopez, tolv år, får en dag ett brev ifrån sin farfar, där han skriver att han vill träffa henne. Sonja har aldrig träffat sin farfar och hennes pappa dog när hon bara var en månad. Hon har växt upp med sin mamma, som kommer från Argentina. Nu vill farfar träffa henne, innan han dör. Han är nästan hundra år och sjuk. Han bjuder henne upp till Årberget till den stora gården där han bor.

På tåget upp, som förövrigt är ett gammaldags ångtåg, underligt bara det tycker Sonja, upptäcker hon att hon kan se saker som inte de andra passagerarna ser. Hon ser saker spelas upp utanför fönstret, som hon förstår inte händer nu, utan i en annan tid för längesedan. En man klädd i mörk kostym lämnar sitt lilla torp och säger adjö till en kvinna och en liten pojke. De är alla tre mycket ledsna. Mannen kliver på tåget och Sonja förstår att hon är den enda av passagerarna som kan se honom.

Mycket förbryllad kommer hon fram till Årberget och blir hämtad av sin morbror Carl. Carl vill mycket tydligt inte ha Sonja där och hon förstår snabbt att det finns många saker hon inte vet om sin släkt och om Årberget. Varför vill inte Carl att Sonja skall komma och träffa sin farfar och sin snälle kusin Seth? Guldet i Årberget har absolut med saken att göra, men det är inte hela svaret. Det visar sig att Sonja hamnar mitt i en kamp mellan gott och ont, med sina rötter långt tillbaka i tiden och i hennes egen släkt.

(M)ornitologen

Tänk om du visste att din mamma stack när du var riktigt liten, så liten så att du inte ens kommer ihåg henne. Sedan hör hon inte av sig på något sätt förrän du är sjutton år - men plötsligt -  ringer hon upp och vill träffa dig!?!

Detta är vad som händer Moa i Johanna Thydells alldeles nya bok (M)ornitologen.

ALDRIG I LIVET att Moa tänker träffa sin mamma, en mamma som stack frivilligt och inte har hört av sig på alla dessa år, Vad tror hon egentligen?? Att hon bara kan komma in och börja umgås med sin sjuttonåriga dotter sådär plötsligt??

Moa pratar med sin allra bästa vän Otto, Otto vars mamma har dött på riktigt i cancer för sex år sedan. Moa känner det som att hennes mamma också är död på riktigt.

"Jo, det är klart... men din mamma dog. Min stack frivilligt. Det är en jävla skillnad. Dessutom har jag klarat mig bra utan henne."

"Men... har du verkligen det?"

Ur (M)ornitologen, s. 15

Hur bra har Moa egentligen klarat sig utan sin mamma? Hon har pappa, sin lillebror och pappas nya fru Susanne. Men det är klart att det påverkat Moa att hennes biologiska mamma försvann ur hennes liv. Så många gånger Moa har tänkt på henne, undrat, varit ledsen och framförallt varit förbannad!

Till slut tar Moa beslutet att träffa mamma.

Johanna Thydell har tidigare skrivit mycket berörande om mammor som får cancer (I taket lyser stjärnorna) och om frånvarande föräldrar (Det fattas en tärning). Här levererar hon ytterligare en läsvärd bok om saknad, ensamhet och stora känslor och om att vara tonåring mitt i allt detta. Thydell låter läsaren tänka och känna, allt berättas inte utan finns kvar för läsaren att fundera vidare kring. Språket i boken är mycket bra, det flyter lätt och är ibland utfyllt med smarta och roliga fotnoter som kompletterar sidorna på ett kul sätt.

I mitt namn

- en bok om att vara trans.

Det här är en bok som borde finnas på alla skolor och läsas av alla som möter barn och unga i sitt jobb. I boken får vi möta 17 personer i olika åldrar som på olika sätt bryter normen och inte definierar sig som sitt juridiska kön, utan som något annat kön, flera kön eller inget kön alls. De flesta människor är så fasta i sina föreställningar om att det bara finns två kön. Även flera av personerna i boken beskriver vilken ögonöppnare det var att inse att en inte måste vara det ena eller det andra, alltid.

Jag läser 17 ganska olika röster och berättelser om utanförskap och samhörighet, om komma-ut-processer som gått smidigt och personer som nästan brutit helt med sina familjer, om utåtriktade personer och de som helst stannar hemma. Det finns inte ett sätt att vara trans, precis som det inte finns ett sätt att vara cis ("din könsidentitet och ditt könsuttryck stämmer överens med det juridiska kön du fick registrerat vid födseln").

Det som författaren Moa-Linas Olbers Croall återkommer till flera gånger i boken, som väsentligt för transpersoner är att omgivningen accepterar det namn personen vill ha, det pronomen personen föredrar och det uttryck personen presenterar i form av kläder, frisyr och aktiviteter.

Det finns, förutom intervjuerna, kapitel "För dig som är cis", "Råd till lärare och skolpersonal", "Råd till dig vars barn har kommit ut som trans" och så tips om böcker, serier, filmer och TV-serier som innehåller transkaraktärer eller trans-teman.

Det här är en bok som kan läsas i sin helhet eller som en kan välja ur och läsa valda delar av, men jag tycker att åtminstone några texter borde vara obligatorisk läsning i sex- och samlevnadsundervisningen i skolan och som underlag för diskussioner om diskriminering och mänskliga rättigheter.

Skriva poesi och publicera med appen Lark

På Söderparkskolan har vi på Elevens val en skrivarkurs på biblioteket för mellanstadiet. Tanken är att deltagarna ska få prova på olika sätt att skriva på och få inspiration till eget skapande och skrivande. Förra veckan jobbade vi med att skriva poesi. Vi testade på att använda oss av en app som heter Lark by Storybird. Appen är på engelska. För att jämföra med något så är det lite som att skriva kylskåpspoesi. När man jobbar i appen befinner man sig online i ett socialt nätverk, så när man väljer att publicera kan alla som har Lark läsa det man skrivit.

Så, hur fungerar appen? Inne i appen finns det lite olika symboler att välja mellan. När man trycker på symbolen för att börja skriva (en blixt) får man fram en skärmbild som är delad i två delar. Överst är det en bild, ett konstverk, som man får som bakgrund att skriva till. Det går också att söka eller browsa runt och välja bild själv från ett bildarkiv att skriva till. Den nedre delen av skärmen har en neutral bakgrund och är fylld med ord. Det är dessa ord som man kan välja mellan när man skriver. Det går att trycka på en knapp för att få nya ord några gånger. Orden går att flytta från nedre delen av skärmen, upp till skärmdelen med konstverket. Sedan väljer man sina ord och drar upp dem med fingret upp till konstverket och placerar orden hur man vill.

Det kändes enkelt att navigera och med lite testande gick det snabbt att lära sig hur den fungerade. Det var roligt att greja med appen och skriva på det här viset. Det kändes kreativt och idéskapande, som ett enkelt sätt att börja fundera på vad poesi egentligen kan vara och ett sätt att testa på att alla kan skriva poesi. Helt enkelt: magi skapades och dikter skapades! Här var det appen som bjöd oss på ett urval av ord och det är häftigt att tänka på att vi alla har urval av egna ord inombords som går att kombinera och som också vill ut.


Här kommer en länk till Lark by Storybird, som också visar lite hur det ser ut i appen:

Dagbok för utvalda: Jennas första

Dagboken är en populär genre, tänk på Nikkis dagbok, Dagbok för alla mina fans, Hjärtslag och hjärnsläpp, Berts dagbok osv. Många av dagböckerna är roliga, fokuserar på det dråpliga i livet och gör om sorgliga händelser till skämt.
Men det  finns  också berättelser i dagboksform med ett djupare innehåll, t ex Barbro Lindgrens dagboksserie, Jättehemligt osv och för att inte tala om Anne Franks dagbok.

Jennas dagbok, "Jennas första", befinner sig någonstans mittemellan mörker och komik.
Jenna är tolv år, hon "hatar" sig själv, eller kanske inte sig själv, utan bara sitt utseende, längre än alla andra, blek, stor näsa och med ett hår i en "obestämd" gul nyans. Dessutom är det svårt att sitta stilla och att koncentrera sig i skolan.
I klassen finns också Vanessa, som på alla sätt vill hävda sig och visa sin överlägsenhet. Men Jenna har sitt lilla gäng, Svante, Ayla och Ivonne, de är alla på sitt sätt "utanför", men ingen av dem är offer.

Men Jenna, så mycket hon måste bära och klara av, fast hon bara är tolv år. Jennas mamma är besatt av tanken att hon måste ha rörelsefrihet och möjlighet att göra som hon vill. Nu vill hon åka iväg på en yogaresa till Indien i sex veckor. Och det är inte första gången det händer att hon bara sticker iväg, knycker på huvudet, så att det blonda håret flaxar, ler sitt charmiga leende och säger "det ordnar sig " till pappa, Jenna och lillebror Ture, som är tre. Pappa verkar inte ha så mycket att säga till om , utan tar med en suck på sig ansvaret för allt därhemma, eller nej, det gör han inte, han jobbar så mycket att Jenna får ta över en hel del. Jenna hämtar och lämnar Ture varenda dag, tar hand om honom ofta på kvällarna och mycket, mycket annat.
Inte konstigt att Jenna älskar att hänga hemma hos Svante. Svantes mamma är alltid där, hon är så underbart "vanlig", inte ett dugg excentrisk, hon har alltid tid att prata att fråga hur det är. Svante tycker förstås att hon är jättejobbig, men Jenna bara älskar henne. På kvällarna när Jenna skall sova saknar hon sin egen mamma, hon saknar henne så mycket att det blir som ett mörker i hela henne.

Det finns många olika sorts föräldrar i den här boken , Ivonnes pappa t ex, som är hotfull och misshandlar Ivonnes storebror. Aylas föräldrar, som jobbar hela tiden och lämnar henne mycket ensam i ett stort och lyxigt hus.

Också Jennas återigen. Till slut får saknaden Jenna att skrida till handling och till slut når budskapet hennes mamma med full kraft.

Läs den här boken, du som också är tolv år eller du som är mycket äldre t om. Du kommer att gråta och skratta med Jenna. Detta är första delen i en trilogi.

Ge inte upp, Amina!

Amina kommer från Somalia. I två år har hon varit i Sverige utan sin mamma och det enda som hållit henne uppe är träningen. Hon tränar löpning och är snabbare än alla de andra. Hon är helt enkelt bäst.

Efter en lång väntan är mamma äntligen på väg till Sverige. Amina kan knappt bärga sig tills mamma kommer och Amina kan visa upp sin guldmedalj, den som hon ska vinna på tävlingen precis innan mamma kommer. Men på tävlingen smäller det till i benet och Amina kan inte stödja på det. På sjukhuset upptäcks en muskelbristning som kan ta flera månader att läka om det vill illa. Och plötsligt tappar Amina all lust till löpningen.

När mamma kommer fylls dagarna med allt som Amina måste hjälpa mamma med. Tolka, hjälpa till med sfi-läxan, ringa myndigheter och leta lägenhet. Amina blir som mamma till sin mamma - hon som längtade så efter att få vara sin mammas dotter igen och inte längre behöva klara allting själv. Träningen hade hon inte hunnit med ens om hon kunnat eller haft lust. Både tränaren Camilla och kompisen Lina försöker peppa Amina att komma tillbaka till träningen, men Amina orkar bara inte.

Detta är tredje boken om Amina. De första heter Spring, Amina! och Kom igen, Amina! På förlagets hemsida kan du ladda ner arbetsmaterial till alla tre böckerna.