Skrivarworkshop

Lena skrev om skrivarworkshops igår HÄR på bloggen. Idag är det ett fint reportage i Sydsvenskan om vernissagen på Löddeköpinge bibliotek där barn från klass 1B på Söderparkskolan ställer ut sina alster. Läs reportaget HÄR.

Gå gärna in och titta på utställningen som hänger på Löddeköpinge bibliotek just nu!

Även alla 7-or på Tolvåkerskolan har fått workshops och de har gjort fina postrar som också hänger på biblioteket nu.

 

Bilden är från reportaget i SDS

Vi är inte sådana som i slutet får varandra

Jag fastnar direkt i Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg. Boktiteln är lånad ifrån en låt av Håkan Hällström och boken känns just lite som en ”Håkan-låt” som blivit en roman. Den berättar om "hela natten-dans", vänskap, män med svarta hattar, småstaden och ensamheten i en liten etta i storstaden. Huvudpersonen är Cassiopeja Svensson som är 19 år och lämnar den lilla småstaden för Stockholm och juriststudier. Hon är ganska oinspirerad och less både på vardagen, vänner och kärlek. Men så kommer två nya människor in i hennes liv och allt börjar förändras, det blir spännande och färgglatt men också läskigt. Boken är klassad som vuxenlitteratur men kommer funka jättebra för elever i åttan och nian som älskar böcker som känns som en dagbok och handlar om hjärtekross.

 

Det går inte att tycka illa om Cassiopeja och det går inte att sluta läsa boken. Vad som framförallt skiljer denna bok ur mängden är Katarina Sandbergs språk, det är fantastiskt bra, nytänkande, nästan aldrig klyschigt och det bara flyter på! Här får ni ett smakprov på detta språk, ett citat från sida 80.

Jag vill inte att de ska vara där, det blir för mycket. Det handlar inte om luftslott längre, för plötsligt har jag tvåhundratusen kilo betong i mina händer. Jag bygger upp en hel jävla förort av förväntningar enbart utifrån denna händelse och det blir så himla mycket svårare att rasera.

Vernissage med Olympia

Igår var jag på vernissage på folkbiblioteket, med klass 2a och 2b från  Olympiaskolan. De har tillsammans med några andra klasser i kommunen, deltagit i skrivarworkshops, som resulterat i  fina utställningar. Med hjälp av pengar från Region Skåne har klasserna fått träffa en skrivarpedagog vid två tillfällen var. Med utgångspunkt i Barnkonventionen, artiklarna om barns rätt att uttrycka sig i tal och skrift har barnen, med inspiration av skrivarpedagogen Anette Eggerts, skrivit om sina önskningar.
"Jag önskar att jag kunde simma" skriver ett barn och " jag önskar att jag var smartast i världen" skriver ett annat barn. Idag är det vernissage i Löddeköpinge.

Bra och dåligt, finns det?

För några veckor sedan skrev Maria om några olika bokpoddar HÄR på bloggen. Jag lyssnar också på några av dem. Är just nu på avsnitt elva av Bokhoras Bokpodden och tycker det är väldigt kul att lyssna på deras diskussioner. Måste erkänna att jag inte alltid orkar läsa Bokhora-bloggen och då är det bra att lyssna istället. Speciellt eftersom jag kan lyssna samtidigt som jag cyklar till jobbet och få lite vettig användning av den tiden. För ett tag sedan handlade det om klassiker och jag blev sugen på att läsa varenda en. Någon gång.

Det avsnitt jag är mitt uppe i just nu handlar om bra och dålig litteratur. Finns det? Vem bestämmer i så fall vad som är bra och vad som är dåligt? Har man större mandat att tycka om man läst litteraturkunskap? Är det snobberi att påstå att något är dåligt? Hur påverkar det läsaren att höra att det man gillar att läsa är dåligt?

Denna diskussion är minst lika intressant när det kommer till barn- och ungdomslitteratur. Själv älskade jag sk. dålig litteratur när jag var yngre. Och jag läser och gillar jag fortfarande deckare och annat som inte direkt hamnar i litteraturens finrum. Det är skön avkoppling, lite som att titta på TV. Och jag lägger ingen värdering i vad andra läser. När det gäller barn upplever jag att många tänker att "bara de läser" så kvittar det vad. Jag håller med. Till viss del. Självklart är det bra om någon som tidigare helst inte läst alls hittar något de gillar. Låt vara om det anses lättviktigt. All läsning är bra läsning. Men man ska inte nöja sig. När de väl kommit över tröskeln att faktiskt läsa så måste man som pedagog, bibliotekarie, förälder våga utmana barnet/eleven att testa något annat. Något som kräver lite mer, ställer lite djupare frågor, utvecklar språket mer, ger fler bilder, lever kvar längre. Aidan Chambers, litteraturpedagog som skrivit Böcker inom oss och Böcker omkring oss, trycker mycket på vårt ansvar som vuxna. Det är vårt jobb att tipsa, presentera, tillgängliggöra böcker som ger allt det där. Alla är värda ett bra språk.

Definition av ett bibliotek

När den nya skollagen kom för några år sedan var det mycket diskussioner kring skolbibliotekets varande. Eleverna i alla skolor skulle nu "ha tillgång" till skolbibliotek. Ingenstans definierades vad som krävdes för att det skulle kunna anses vara ett skolbibliotek. Är det en boksamling? Behövs personal? Krävs det någon form av verksamhet?

Just nu vacklar jag kring ifall ett av "mina" bibliotek verkligen kan kallas bibliotek. Jag har fått en fantastisk stor, ljus, nyrenoverad lokal (som för tillfället även är personalrum). Jag har böcker på hyllor. Jag har arbetstid förlagd till biblioteket.
MEN man kan inte låna eller lämna tillbaka några böcker här. Jag har ingen tillgång till nätverket och kan på nåder komma ut på Internet från och med idag, men jag har inte tillgång till bibliotekets katalog, kan inte komma åt några mappar på datorn som inte tillhör min hemkatalog och inte logga in på utlåningsdatorn.

Elever och lärare frågar gång på gång hoppfullt om det är så att biblioteket är öppet igen, och jag måste gång på gång svara nekande. Det är trist. Men jag har gjort vad jag kan och nu ligger bollen annanstans. Det gläder mig att de är otåliga och vill låna och stör mig att jag inte kan hjälpa till bättre.

Någon gång under sommaren eller hösten ska biblioteket packas ner igen och de gamla hyllorna bytas ut mot helt nya. Det ska bli fantastiskt. Och skönt när allt äntligen blir klart. Och då blir det definitivt ett riktigt bibliotek värt namnet igen.

Barnkolonin

Jag skulle kunna göra en tämligen lång lista över böcker med temat; Föräldrar köper ruffigt hus på landet och infriar sin dröm. De motsträviga barnet (eller flera syskon) måste böja sig och flytta med. Det börjar hända mystiska saker i huset.

Trots det har jag längtat efter Kerstin Lundberg Hahns bok, Barnkolonin. Detta för att hennes senaste bok, Skuggan i väggen, hör till en de absolut bästa i den här "genren".
Jag blev inte besviken, Barnkolonin är också oerhört bra. Bitvis är den så spännande att det nästan blir outhärdligt att läsa.
Joel är fjorton, han har tre syskon. En äldre syster och ett betydligt yngre tvillingpar. Deras föräldrar tänker rusta upp en förfallen barnkoloni till ett vandrarhem.



Redan ankomstdagen börjar det hända mystiska saker. En man i rutig skjorta behöver hjälp med att byta en dörrkarm, men det visar sig att det är bara Joel som kan se honom. De andra vill inte riktigt tro på det Joel ser och upplever. I berättelsen ryms också en ömsint skildrad kärlek, Joels första besvarade.
Kerstil Lundberg Hahn har ett bildrikt språk och är mycket skicklig på att gradvis skruva upp stämningen. Hon kan med några få ord få oss att känna fasa inför spökerier
 eller värme inför den spirande nya sköra kärleken.
Berättelsen får sin upplösning och jag pustar ut. Men Joel saknar jag i flera dagar. Han skildras så levande och fint att det blir tråkigt att skiljas ifrån honom.

Den gamle mannen och valen

Nu har ännu en av Stian Holes bilderböcker översatts till svenska. En helt fantastisk berättelse om Cornelius som bor vid havet med fjälltopparna strykande alldeles nära. Cornelius sällskap är katten Trots. Livet går sin gilla gång med väderskådande, solrosodling och fyndletande strandpromenader.
Tvärs över viken bor hans bror Halvor. De träffas aldrig, inte sedan Halvor tog fästmön ifrån Cornelius
 i unga år.
Jag kommer osökt att tänka på en novell av Torgny Lindgren där två bröder i norr styvnackat vägrar att försonas. De tog ovänskapen med sig in i döden.

Men i den här berättelsen får bröderna hjälp på traven. En stor val strandrar på Cornelius strand och hur han än sliter rubbas inte valen en enda millimeter. Han tar kontakt med Halvor som genast styr över viken med sin båt. Med gemensamma krafter får de valen i havet och ovänskapen kastad överbord.
Återigen kan de sitta vid schackbrädet och vara tysta tillsammans.
Språket är vackert och poetiskt, i korta stycken målas berättelsen fram.
Bilderna är otroligt vackra och innehållsrika. Trots att jag läst boken flera gånger upptäcker jag nya saker var gång.
En bok att "läsa" men enbart bilderna som stöd. Jag tror också att det här är en bra högläsningsbok, då med ord.