Bra och dåligt, finns det?

För några veckor sedan skrev Maria om några olika bokpoddar HÄR på bloggen. Jag lyssnar också på några av dem. Är just nu på avsnitt elva av Bokhoras Bokpodden och tycker det är väldigt kul att lyssna på deras diskussioner. Måste erkänna att jag inte alltid orkar läsa Bokhora-bloggen och då är det bra att lyssna istället. Speciellt eftersom jag kan lyssna samtidigt som jag cyklar till jobbet och få lite vettig användning av den tiden. För ett tag sedan handlade det om klassiker och jag blev sugen på att läsa varenda en. Någon gång.

Det avsnitt jag är mitt uppe i just nu handlar om bra och dålig litteratur. Finns det? Vem bestämmer i så fall vad som är bra och vad som är dåligt? Har man större mandat att tycka om man läst litteraturkunskap? Är det snobberi att påstå att något är dåligt? Hur påverkar det läsaren att höra att det man gillar att läsa är dåligt?

Denna diskussion är minst lika intressant när det kommer till barn- och ungdomslitteratur. Själv älskade jag sk. dålig litteratur när jag var yngre. Och jag läser och gillar jag fortfarande deckare och annat som inte direkt hamnar i litteraturens finrum. Det är skön avkoppling, lite som att titta på TV. Och jag lägger ingen värdering i vad andra läser. När det gäller barn upplever jag att många tänker att "bara de läser" så kvittar det vad. Jag håller med. Till viss del. Självklart är det bra om någon som tidigare helst inte läst alls hittar något de gillar. Låt vara om det anses lättviktigt. All läsning är bra läsning. Men man ska inte nöja sig. När de väl kommit över tröskeln att faktiskt läsa så måste man som pedagog, bibliotekarie, förälder våga utmana barnet/eleven att testa något annat. Något som kräver lite mer, ställer lite djupare frågor, utvecklar språket mer, ger fler bilder, lever kvar längre. Aidan Chambers, litteraturpedagog som skrivit Böcker inom oss och Böcker omkring oss, trycker mycket på vårt ansvar som vuxna. Det är vårt jobb att tipsa, presentera, tillgängliggöra böcker som ger allt det där. Alla är värda ett bra språk.

Definition av ett bibliotek

När den nya skollagen kom för några år sedan var det mycket diskussioner kring skolbibliotekets varande. Eleverna i alla skolor skulle nu "ha tillgång" till skolbibliotek. Ingenstans definierades vad som krävdes för att det skulle kunna anses vara ett skolbibliotek. Är det en boksamling? Behövs personal? Krävs det någon form av verksamhet?

Just nu vacklar jag kring ifall ett av "mina" bibliotek verkligen kan kallas bibliotek. Jag har fått en fantastisk stor, ljus, nyrenoverad lokal (som för tillfället även är personalrum). Jag har böcker på hyllor. Jag har arbetstid förlagd till biblioteket.
MEN man kan inte låna eller lämna tillbaka några böcker här. Jag har ingen tillgång till nätverket och kan på nåder komma ut på Internet från och med idag, men jag har inte tillgång till bibliotekets katalog, kan inte komma åt några mappar på datorn som inte tillhör min hemkatalog och inte logga in på utlåningsdatorn.

Elever och lärare frågar gång på gång hoppfullt om det är så att biblioteket är öppet igen, och jag måste gång på gång svara nekande. Det är trist. Men jag har gjort vad jag kan och nu ligger bollen annanstans. Det gläder mig att de är otåliga och vill låna och stör mig att jag inte kan hjälpa till bättre.

Någon gång under sommaren eller hösten ska biblioteket packas ner igen och de gamla hyllorna bytas ut mot helt nya. Det ska bli fantastiskt. Och skönt när allt äntligen blir klart. Och då blir det definitivt ett riktigt bibliotek värt namnet igen.

Barnkolonin

Jag skulle kunna göra en tämligen lång lista över böcker med temat; Föräldrar köper ruffigt hus på landet och infriar sin dröm. De motsträviga barnet (eller flera syskon) måste böja sig och flytta med. Det börjar hända mystiska saker i huset.

Trots det har jag längtat efter Kerstin Lundberg Hahns bok, Barnkolonin. Detta för att hennes senaste bok, Skuggan i väggen, hör till en de absolut bästa i den här "genren".
Jag blev inte besviken, Barnkolonin är också oerhört bra. Bitvis är den så spännande att det nästan blir outhärdligt att läsa.
Joel är fjorton, han har tre syskon. En äldre syster och ett betydligt yngre tvillingpar. Deras föräldrar tänker rusta upp en förfallen barnkoloni till ett vandrarhem.



Redan ankomstdagen börjar det hända mystiska saker. En man i rutig skjorta behöver hjälp med att byta en dörrkarm, men det visar sig att det är bara Joel som kan se honom. De andra vill inte riktigt tro på det Joel ser och upplever. I berättelsen ryms också en ömsint skildrad kärlek, Joels första besvarade.
Kerstil Lundberg Hahn har ett bildrikt språk och är mycket skicklig på att gradvis skruva upp stämningen. Hon kan med några få ord få oss att känna fasa inför spökerier
 eller värme inför den spirande nya sköra kärleken.
Berättelsen får sin upplösning och jag pustar ut. Men Joel saknar jag i flera dagar. Han skildras så levande och fint att det blir tråkigt att skiljas ifrån honom.

Den gamle mannen och valen

Nu har ännu en av Stian Holes bilderböcker översatts till svenska. En helt fantastisk berättelse om Cornelius som bor vid havet med fjälltopparna strykande alldeles nära. Cornelius sällskap är katten Trots. Livet går sin gilla gång med väderskådande, solrosodling och fyndletande strandpromenader.
Tvärs över viken bor hans bror Halvor. De träffas aldrig, inte sedan Halvor tog fästmön ifrån Cornelius
 i unga år.
Jag kommer osökt att tänka på en novell av Torgny Lindgren där två bröder i norr styvnackat vägrar att försonas. De tog ovänskapen med sig in i döden.

Men i den här berättelsen får bröderna hjälp på traven. En stor val strandrar på Cornelius strand och hur han än sliter rubbas inte valen en enda millimeter. Han tar kontakt med Halvor som genast styr över viken med sin båt. Med gemensamma krafter får de valen i havet och ovänskapen kastad överbord.
Återigen kan de sitta vid schackbrädet och vara tysta tillsammans.
Språket är vackert och poetiskt, i korta stycken målas berättelsen fram.
Bilderna är otroligt vackra och innehållsrika. Trots att jag läst boken flera gånger upptäcker jag nya saker var gång.
En bok att "läsa" men enbart bilderna som stöd. Jag tror också att det här är en bra högläsningsbok, då med ord.

Korsbackaboktips "100 meter lycka"

Här kommer ett boktips från en tjej som går i 8:an på Korsbackaskolan.

Vilken bok vill du tipsa om?
100 meter lycka av Maria Nygren

Den handlar om Ninna som är 17 år jättesjuk, hon har någon konstig sjukdom och måste ligga i sängen hela tiden. Hon drömmer om att bli idrottare och om kärlek. Hennes liv förändras när en ny kille som heter Munir börjar jobba med att ta hand om henne. Han peppar henne och tror att hon kan bli frisk…

Vad är det som gör denna bok så bra?

Den är en ganska typisk ”tonårsbok-tjejbok” om en tjej som mår dåligt. Men 100 meter lycka är verkligen jättebra och så sorlig samtidigt som den ändå har vissa små delar av lycka i sig.  Jag känner igen mig mycket Ninna och ville inte att boken skulle ta slut!

Aston

Jag har träffat Aston. Jag och en massa av kommunens förstaklassare. Han är fin!

Det började egentligen med att jag ville testa att ha boksamtal med en etta på Ljungen. Läraren föreslog då Astons stenar, eftersom klassen skulle se den som pjäs. Jag nappade, förberedde boken och mig och höll en lektion för klassen. Jag hade scannat in alla sidor så att eleverna skulle kunna se bilderna ordentligt medan jag läste, och efteråt pratde vi om vad de gillat, inte gillat, vad som var konstigt och om de kunde hitta några mönster i berättelsen. Ett boksamtal utifrån Aidan Chambers grundmall. Vi hann ungefär så långt innan det blev för mycket kryp i benen.

Eftersom jag gärna ville höra vad de tyckte om pjäsen jämfört med boken, och dessutom själv ville se pjäsen, så följde jag med igår när det var dags för teaterbesök. Och vilken pjäs! Fantastisk, faktiskt.
HÄR hittar ni en trailer till pjäsen.

Läs boken! Och får du chans, se pjäsen. Tova dig en sten, sticka stenen ett täcke, lägg den mjukt att vila där du ofta går förbi och passa på att lägga handen på den då och då.




Bild från Teater Peros hemsida

Nytt av Maggie Stiefvater

 

Jag har läst Kretsen av Maggie Stiefvater. Det är första delen i en ny serie av författaren till bl.a. den populära serien om Mercy Falls vargar.

 

En av huvudpersonerna är sextonåriga Blue, som kommer från en familj och omgivning där alla har synska förmågor, alla utom Blue själv. Men hon har en egenskap som gör att personer som är synska får starkare energi i hennes närhet. Sedan Blue varit liten har hon fått berättat för sig att hon kommer möta sin livskärlek, men om hon kysser honom kommer han att dö.

Vi får även lära känna fyra killar som också är sexton år och går på en prestigefylld internatskola i samma stad som Blue bor i. Killarna är besatta av att hitta en kungagrav som enligt myterna ska finnas i området där de befinner sig. Om man finner denna grav sägs det att denna sovande kung kan uppfylla ens högsta önskan. Av olika anledningar så möts Blues och killarnas vägar och de börjar sammarbeta för att hitta denna kungagrav. Men finns det fiender som försöker sabotera deras sökande efter kungagraven? Och vem av dessa killar är Blues stora kärlek?

Kretsen kan ses som en bok perfekt för de som älskat Twilight, Mercy Falls vargar och andra spännande serier med inslag av omöjlig men fantastisk kärlek. Kretsen är spännande och jag gillar huvudpersonerna, som Maggie Stiefvater verkligen lyckas med sin beskrivning av. Men trots detta så fastnar jag inte helt och hållet för boken, jag blir liksom inte så engagerad i den, men jag säker på att det är många elever på min skola som kommer sluka Kretsen och vänta på uppföljarna.