Jag är Zlatan Ibrahimovic

Nu har jag plöjt igenom alla 417 sidorna i Zlatans biografi, skriven av journalisten David Lagercrantz. Det glömmer man snabbt eftersom boken är utformad som om det är Zlatan som berättar direkt till läsaren.
Jag är inte det minsta intresserad av fotboll men ville läsa boken av ren nyfikenhet och för att den fått och får många framförallt killar att läsa.
Emellanåt blir jag riktigt fängslad av en eller annan klackning, tackling eller kryssning fram mot motståndarmålet. Den största behållningen för mig blir ändå hans skildring av hur han hela livet, bildligt och bokstavligt, slagits för att få höra till. Känslan av att alltid känna sig annorlunda och fel. Att det kvittar hur mycket du kämpar och hur duktig du är, du blir ändå aldrig helt accepterad. Men även hur han emellanåt aktivt väljer att stå utanför.
Jag kan inte låta bli att jämföra med Jonas Hassen Khemiris senaste (vuxen)bok, Jag ringer mina bröder. Där är också utanförskapet ett centralt tema. Trots att, som i Jonas fall, vara en hyllad författare och erkänt skicklig att dribbla med ord finns ändå utanförskapet där. En känsla som vi nog alla kan känna igen oss i från olika situationer.
Men för att återgå till Zlatans biografi drabbas jag också starkt av när han berättar om första gången hans pappa kom och tittade på en match. En pappa som fått vårdnaden om sin son men som inte orkar vara förälder. Mycket alkohol, passivitet och avsaknad av pengar. Inget engagemang i Zlatan som drev vind för våg och oftast möttes av ett tomt kylskåp. Han tog sig själv till träning och matcher, aldrig någon vuxen som kom och tittade eller stöttade. Men sen plötsligt en dag satt hans pappa där på läktaren, då när Zlatan redan var etablerad och berömd. Att pappan satt där blev mycket större än all framgång,något som alla föräldrar skulle läsa och ta till sig. Samtidigt är det också en tänkvärd nutidsskildring av Sverige, ett alltmer segregerat Sverige.

Det är bra att den här boken finns i en lättläst utgåva bearbetad av Mats Wänblad. Alla mäktar inte med originalet.
Fler bör läsa denna framgångssaga för att kunna samtala om boken med unga läsare.
I reklamen för boken sägs att för första gången får vi veta sanningen. Nåja, en friserad sanning sedd med Zlatans ögon.

En sån där vidrig bok där mamman dör

Rubys mamma är död. Men hon vill absolut inte att hennes liv ska vara som en sån där vidrig bok där mamman dör, tjejen tvingas flytta hem till sin pappa som hon aldrig har träffat, som hon inte vill träffa och som inte bryr sig om henne ett dugg. Eller för att citera Ruby exakt:
"och tjejen måste flytta
till sin försumliga pappa
och han visar sig vara
en alkoholiserad heroinist
som misshandlar henne brutalt
och utnyttjar henne sexuellt
så att hon blir
en bulimist yxmördare."
Ändå sitter hon där på planet, på väg 500 mil bort från sin älskade moster Duffy, sin bästa vän Lizzy och sin pojkvän Ray, till en pappa som är filmstjärna och som övergav hennes mamma redan innan Ruby föddes. En svikare. En idiot.

Ruby har inte bestämt sig för att hata honom. Det behövs liksom inte. Ruby älskade sin mamma och mamman kom aldrig över att Whip (vilket töntigt namn!!!) lämnade henne, och det finns alltså inte på kartan att Ruby ska falla för hans charm, hans förmögenhet som kan köpa henne allt hon pekar på, hans förmåga att säga precis vad hon tänker, hans envisa försök att ta igen alla förlorade år och vara PAPPA.

Det är kanske ingen sensationell intrig, det är rätt förutsebart, men språket, stilen gör det helt underbart. Kapitlen är korta, koncisa, som prosalyrik och Sones lyckas få sagt så mycket med bara några få ord. Och kapitelrubriker som är liksom spot on. Till exempel:

"För dövdumma öron

Jag vill absolut inte
att de andra på Lakewood ska veta
vem min pappa är.

Det borde inte vara alltför svårt att ordna,
eftersom han heter Logan i efternamn
och jag heter Milliken.

Så jag
säger till Whip
att jag vill gå själv till skolan.

Men då säger han:
'Åh, men det är inget besvär.
Jag kör dig så gärna'.

och slår upp dörren
till den mest otroliga Ford Thunderbird -57
lackerad i titta-på-mig-grönt.

På nummerplåten står det: RUBYZPAPPA"

Jag älskar't!

Boksamtal

Att jobba på skolbibliotek innebär att ägna mycket tid åt hyllstädning, återlämning, påminnelseutskrifter, bokuppsättning, bokuppsättning, bokuppsättning. Ibland känns det som att alla samtal med lärare och elever handlar om försenade och försvunna böcker.

Men plötsligt händer det!
Idag har jag valt ut och pratat läsgruppsböcker med en specialpedagog, pratat nedladdande böcker med en annan pedagog, pratat högläsningsböcker med en klasslärare, pratat språkutveckling, pratat lästema, pratat om allt det som är roligt med mitt jobb, istället för det där nödvändiga onda.

Skräp!

På Olympiaskolan fortsätter arbetet med Dungen och mofflorna. Idag tittade vi på det skräp vi hjälpt mofflorna(invånarna i Dungen) att samla upp. Vad skulle man kunna göra av det här? Kanske en vattenpistol eller getingsamlare av en PET flaska. En leksak av en gammal mobiltelefon, present av en upphittad tröja och en ljuslykta av en glasburk. Och varför inte en fin grön groda av ett pappersark upphittat i Dungen.

Alla Hjärtans Dag

Bookheart by MarissaPewPew

Jag brukar försöka göra det lite Alla Hjärtans Dag - fint, i alla fall i något av de tre skolbibliotek jag arbetar i. Det brukar bli svårt att hinna i alla tre...

I år har jag plockat fram fullt med ungdomsböcker med KÄRLEK och ROMANTIK i på Tolvåkerskolan. Välkomna in och låna!

Besvikelsen

Idag på morgonen kom det in en flicka (från 6-års) på biblioteket när jag satt vid mitt skrivbord och jobbade.

- Jobbar du här?
- Ja, det gör jag.
- Är det kul att jobba på bibliotek?
- Jo, för det mesta är det kul.
- Har du skrivit alla böckerna här inne?
- Nej, det har jag inte. Det är en massa olika personer som skrivit böckerna, säger jag och visar några som jag har på skrivbordet. Den här har en tjej som heter Frida Nilsson skrivit. Och den här har Martin Widmark skrivit. Och sen är det en massa andra...
- Har du inte skrivit en enda bok!? Förfäran i rösten.

Jag var ju tvungen att erkänna att jag faktiskt inte skrivit en enda av böckerna på biblioteket. Då gick hon.

Med buller och bång

Med buller och bång kom en stolt fjärdeklass in i biblioteket och skapade en utställning om Vikingatid. Klassen har arbetat med Vikingatiden under en längre tid. De har besökt "Vikingatider" i Löddeköpinge. Huttrande i den kalla vinden fick de mycket inspiration och kunskap med sig hem. Arbetet fortsatte i klassrummet.
Som en redovisning skrev de SMS på vikingasätt. Dvs. de ristade in runor på träpinnar. De målade vikingabyar på plakat. Inte minst tillverkade de vikingaskepp. Det är några av deras fina skepp ni ser här överst.

Vikingatiden är ett tacksamt tema att plocka ihop skönlitteratur till. Det finns många böcker som utspelar sig under den här epoken. Men de flesta skildringarna följer ett givet mönster. Byn där de bor blir överfallen och plundrad. Eller så åker vikingar iväg på plundringståg. Frågar man eleverna tror de, efter att ha läst några vikingaskildringar, att det var vad som hände i stort sett varje vecka under den här tiden. Lite motvilligt kan de (kanske) gå med på att författarna valt just det här temat för spänningens skull.
Visst det var en orolig tid men jag är övertygad om att det fanns ett oändligt antal vardagar som mer handlade om att laga hus, skaffa mat och ta hand om sina odlingar.
Undantag finns naturligtvis bland böckerna, Britt Engdal har en annorlunda vinkling i sina skildringar från den här tiden liksom Anita Larsdotter i boken Disa på Birka.




Senast utkommen är Martin Widmarks serie om Halvdan. Den skiljer sig också från mängden. Första delen, Hövdingens bägare, är en burlesk skildring.Främlingens grav, del två, blir en spännande berättelse på gränsen till deckare. Den tredje delen ,Vargens hjärta, är en riktig rysare för den unga läsaren. Här gäller det att rädda en kär vän från att bli offrad under ett blot.
En mycket läsvärd serie som fort blivit populär bland eleverna.