Inte direkt först med det senaste... Igen!

Jag har ju erkänt att jag läst Hungerspelen först nu, och här kommer ytterligare ett inlägg om en bok som inte är direkt purfärsk. Jag har av någon anledning inte haft den på något av mina bibliotek förrän nu, när jag fick en stor hög böcker av en lärare och den var med. Jag talar om Tvillingarna Thornthwaites testamente av Gareth P. Jones. Jag har tidigare läst Familjen Considines förbannelse av samma författare (Vad ÄR det med denna författare och namn???) och gillade den skarpt. Det är nåt med den engelska miljön, barnens prydliga yta och sluga, beräknande, smarta och mordiska inre som tilltalar mig. Jag hade varit livrädd om jag träffat något av dessa barn en mörk kväll ute på en engelsk hed, eller i fullt dagsljus mitt i stan för den delen, men jag gillar att läsa om dem.

Tvillingarna Thornthwaites är föräldralösa, isolerade och mycket, mycket förmögna. De lever på en gigantisk herrgård tillsammans med en hoper tjänstefolk, som även är deras lärare. Tvillingarnas släkthistoria rymmer oroväckande många mord och tvillingarna själva har ägnat i stort sett all tid åt att försöka ha ihjäl varandra ända sedan den dagen då de kunde gillra en fälla. Men nu är de tretton år, och bestämmer sig för en vapenvila. De beslutar sig för att skriva in i testamentet att om någon av dem dör före sexon års ålder, då de själva får förvalta sitt arv, ska den andra inte få ut ett öre av arvet. På så sätt ska de kunna hålla vapenvilan. Efter så många år av misstro, är det långt ifrån enkelt att plötsligt börja lita på den andra, och när mystiska olyckor fortsätter att hända på herrgården lägger de snabbt skulden på varandra. Det visar sig dock vara betydligt mer komplicerat än de hade kunnat ana.