Boken handlar om Fitz, 12 år och tre veckor gammal. För en vecka sedan, på annandag jul, så hade hennes föräldrar ”paraplysamtalet”, då de berättade att de skulle skiljas. Allt var klart, veckoschema, ”bära-emellan-väskan” och pappas nya lägenhet. Första dagen i pappas nya lägenhet så kör han och lillasyster Bente iväg för att köpa en kälke, men precis utanför huset kör de omkull, och Bente skär av sin fingertopp på kälkens vassa med.
Ilfart till sjukhuset! Fitz är jättearg på sina föräldrar och ger sig ut på upptäcksfärd på sjukhuset och träffar Adam och Primula. Nu händer många saker på en gång som innehåller en plan för att se till att en sjuksköterska ska få en läkare att bli kär i henne, att få en motsträvig storebror att göra ”kängurumetoden” med sin pyttelilla lillebror och stjäla gips. Det där med att bli kär tycker Fitz är helt onödigt, eller...
Jag var lite nyfiken på Anna Woltz nya bok eftersom att hennes första bok, ”Alaska” blivit så omskriven. ”Gips” innehåller en hel del humor, även om upptakten till alltsammans är en skilsmässa som Fitz upplever som väldigt jobbig. Därför kom Adams känslor för sin lillebror som en blixt från klar himmel och fick mig att fälla en tår för hans skull!
”Han har ju bara funnits i en vecka!”
Han skakar på huvudet. ”Du anar inte. Alltså...Om mina föräldrar hade fått välja så skulle det inte vara femton år mellan oss utan tre. Det är det som är grejen. De har hållit på med den här ungen sedan jag var tre. Mamma har haft sju missfall. Hon är fyrtioett. Och nu har det kommit något som de kallar för bebis.”
Han stryker håret ur ansiktet. ”Under de här tolv åren har jag misskött skolan och varit med i teaterföreställningar och lärt mig busvissla och haft hjärnskakning och fyllt år tolv gånger. Och mina föräldrar...”
Han harklar sig. ”Under alla de här åren har mina föräldrar bara sysslat med barn nummer två. Med ett barn som inte ens fanns.”
