"'Precis som du alltid önskat dig!"
"Vad har jag alltid önskat mig?" frågade jag.
"Syskon! Du har ju alltid klagat på att vara ensambarn."
"Vänta nu lite", sa jag. "Jag menade att du och pappa borde ha skaffat fler barn medan ni var tillsammans."
Man ska se upp med vad man önskar, var det en klok person som sa någon gång, för det man önskar kan bli sant. Därför måste man vara noga med sina önskningar - väldigt noga."
Och nu är det dags att hälsa på i deras hus för första gången. Rose fattar inte att mamma inte ser röran, den ovårdade trädgården, kaoset inne i huset, de ouppfostrade barnen, hon som brukar vara en sådan pedant. Rose ser det mer än väl och hon har ingen lust att plötsligt få fem brorsor. Fast vänta nu, Renée visar sig vara en tjej, jämngammal med Rose.Det blir en hel del kulturkrockar när Rose och hennes mamma träffar Frank och alla hans barn, och det är verkligen inte helt problem- eller konfliktfritt. Det största problemet är kanske ändå att det känns jobbigt att pappa är så ensam. Rose gillar lugnet varannan vecka hos pappa, men trivs han verkligen med att vara så ensam? Han verkar fortfarande lite kär i mamma och kanske tycker det är jättejobbigt att hon träffat en ny och att de gör så mycket olika saker när Rose är hos dem.
Tillsammans med Renée försöker hon hitta en ny tjej åt pappa och dessutom måste hon övertala sin mamma om att få följa med på Franks familjs årliga luftballongsfärd, fast mamman är höjdrädd och flygrädd och övertygad om att en ballongfärd leder till en säker död.
Min stora stökiga nya familj är kanske en bagatell, men jag hade roligt när jag läste den. Boken är fylld med väldigt olika, men bra vuxna. Vuxna som lyssnar och hjälper och löser problem, på olika sätt. Lite feelgood för mellanstadiet, skulle jag nog säga. Och detta är tydligen första delen på en serie böcker om Rose och hennes nya stora familj. Det blir kul att läsa fortsättningen!
