Nu har jag läst ut del två i Anna Ehrings serie Drakhjärta. Första delen Syltmackor och oturslivet skrev jag om i höstas och jag gillade den sjukt mycket. Den här är minst lika bra. Nisses kompis Tage åker till Turkiet med sin mamma i tre hela månader, och bandet han har ihop med honom, Saga och Rut läggs på is ett tag. Istället försöker han bli bättre på skateboard och får till en början hjälp av klasskompisen Josef. Ganska snart, när Nisse inte vill vara med och spöa upp en annan kille, blir Josef och hans kompisar hotfulla och Nisse riskerar själv att få stryk. Som tur är finns Harry hela tiden där, Harry som är Nisses talande drake. Allt låter så enkelt och självklart när Harry säger det och Nisse får lite av det där drakmodet som han behöver för att välja rätt.
Precis som med första boken gillar jag att det är en alltigenom realistisk berättelse, allvarliga viktiga frågor tas upp på ett väldigt fint och bra sätt, men så finns Harry med som en skön twist. Jag köper den talande draken rakt av, det är inget som känns konstlat eller forcerat. Harry är den där perfekta kompisen som man kan berätta allt för, verkligen allt, men som dessutom är klok och rationell, som gör en lite starkare och lite modigare än man kanske är i verkligheten. Vem hade inte behövt, och velat ha, en sådan kompis.
ps. Tredje delen, Den stora kärleksfebern, kommer i augusti. Längtar redan.