Alice är inte här.
Hon kan inte vara det.
Nu är nu.
Alice är död, och jag kan inte kliva genom tiden.
Ingen kan det.
Varje sommar åker Måna och hennes familj till Skälmö och varje sommar har Alice funnits där. Men inte i år. För Alice finns inte mer, inte Måna heller för den delen. Hon är död, för hon kan bara inte finnas utan världens bästa Alice. Egentligen ville hon inte ens följa med till ön denna sommaren, men det är bäst att spela teater tänker Måna. Annars måste hon gå tillbaka till BUP och prata med den där kvinnan med den lite för snälla rösten. Den där rösten som mamma använder ibland. Även om Alice inte finns på ön träffar Måna någon annan, en person som vet precis hur hon känner. En person och ett djur som hjälper henne mer än hon kunnat tro.
För att vi hör ihop blandar sorg med en uppväxtskildring på ett lågmält sätt. Man får följa Måna i nutid och samtidigt läsa om hur sommaren hade varit året innan. Genom att blanda de två tiderna får man en förståelse för hur nära de två tjejerna faktiskt var. Dessutom är de båda i en tid när det sker många förändringar i kroppen och med det sociala. Skulle säga att boken passar för barn i mellanstadiet men även äldre som kanske kan känna igen sig själva ifrån tiden när de kom in i puberteten.
