12-årige Blue Montgomery kan inte vinna. Det går inte. Oavsett vad han tävlar i,
Fia med knuff eller löpning, eller att stå upp för sig själv mot en mobbare, så
förlorar han. Den här sommaren innebär det att han har ena armen i gips. Hans
pappa Alan däremot, är en vinnare. Alan är racingförare och vinner i stort sett alla
tävlingar han ställer upp i. Och om han inte vinner gör han det med vilje för att det inte ska verka misstänkt. Efter ett uppehåll i karriären har pappan bestämt
sig för att börja tävla igen och under tiden ska Blue bo hos sin farmor Eve.
Eve bor i ett enormt hus i en pytteliten by med endast 340 invånare mitt ute i ingenstans på gränsen
mellan Georgia och Florida. Närmsta granne är ett träsk. I huset bor också tre
av Blues kusiner.
Det är nåt speciellt med släkten Montgomery, och det beror på
en tvåhundra år gammal legend. Antingen så är medlemmarna i familjen födda med
tur och allt går deras väg, eller med otur och olycka. Vart hundrade år, när
månen blir blodröd, kan en lycklig familjemedlem försöka ta sig ut i träsket för
att möta den skräckinjagande alligatorn Munch och ändra sitt öde. Snart är det
dags igen och huset fylls av lycksökande släktingar från hela världen. Alla
väntar på att släktens äldsta medlem, mor Myrtle, ska välja ut den som ska få
försöka och under tiden försöker de på alla sätt de kan övertyga henne om att
det är de själva som är bäst lämpade för uppdraget.
Blue inser redan från början att han inte har någon chans att bli av med sin förbannelse,
men den nyinflyttade grannen Tumble som drömmer om att bli (super)hjälte
bestämmer sig för att göra allt hon kan för att han ska klara det. Men har egentligen Tumble den tur som behövs för en riktig hjälte? Varenda gång hon gör något hjältemodigt så slutar det med att hon själv måste räddas av någon annan. Inget vidare slut på hjältemodiga uppdrag direkt. Det hjälper inte hur många gånger hon läser sin favoritbok Var en hjälte varje dag av Maximal Star, och hur väl hon kan alla hjältebudorden och hur noga förberedd hon än är. Det går inte riktigt som hon tänkt sig ändå. Men den här gången, kanske...
Blodröd måne är, liksom Cassie Beasleys förra bok Cirkus Mirandus som jag skrev om på bloggen tidigare i år, en historia som ligger på gränsen mellan det verkliga och det magiska. Väldigt mycket av det som händer har inget övernaturligt inslag överhuvudtaget, men så kommer det en vändning som inte går att förklara med någon logik och läsaren får finna sig i att fantastiska och magiska saker händer. Även om inte ens huvudpersonerna i boken riktigt vet hur de ska förklara dem. Jag, som verkligen mer än en realist- än en fanastyfantast när det kommer till böcker och film, gillar det.
