Nattkorpen av Johan Rundberg - En mordhistoria

 

"Nattkorpen" är en spännande berättelse som utspelar sig i slutet av 1800-talet i Stockholm. Ett nyfött flickebarn lämnas in på ett barnhem av en vettskrämd pojke som säger "Svarta Ängeln vet att jag tog henne" innan han ger sig därifrån. 11-åriga Mika, bokens huvudperson och den som tar emot barnet, förstår ingenting.

Samma natt sker ett brutalt mord. Ett mord som är identiskt med de mord som skedde året innan, men mördaren togs fast, och avrättades, så hur är det möjligt?

När barn lämnas in på barnhem måste detta anmälas till polisen, och Mikas skarpa iakttagelser väcker polisens intresse för henne och plötsligt finner hon sig på jakt efter en död mördare tillsammans med en avdankad polis på Stockholms gator under den kallaste vintern i mannaminne...

Kan hennes förmåga att se mönster hjälpa henne att ta fast mördaren, eller blir hon mördarens nästa offer?

Med en kastanj i magen

Majken har blivit skickad till Sankt Älmas hem för vanartiga flickor. Det ligger ute på en ö och är sista anhalten för bråkiga, uppstudsiga flickor som ingen annan i samhället vill eller kan ta hand om. Majken minns inte sina föräldrar och har bott upp på barnhem och i fosterfamiljer sedan hon var 4-5 år, men hennes häftiga humör har gång på gång ställt till det för henne. Hon tänker själv att det är som att hon föddes arg, utan förmåga att hantera ilskan. Gång på gång växer den som en taggig kastanj inom henne och till slut exploderar hon.

På hemmet får hon dela rum med Ebba och Anna-Märta och de blir snabbt vänner, och tur är det inte alla flickor på hemmet är så snälla. Rektorn är inte heller speciellt intresserad av att rehabilitera flickorna, utan använder såväl fysisk som psykisk misshandel vid minste förseelse. Majken får snabbt känna av både isoleringen på vinden och rapp över händerna.

Ebba lockar med Majken ner till stranden en kväll och där träffar hon Ruben, en pojke från fastlandet. Det brukar komma pojkar ut till ön med förhoppning om att vanartig också betyder lösaktig. Majken är rädd att Ruben ska vara som de andra och bara vilja en sak med henne, men hans ögon är snälla och ärliga. När han frågar om hon vill följa med ut nästa kväll för att fiska kräftor så säger hon inte ja, men kan samtidigt inte hålla sig från att gå dit och se om han menade allvar med kräftorna. Hon får sällskap av Anna-Märta. Och det är verkligen bara kräftor, även om han också ser till att de får en stund för sig själva för att prata. Han ser inte på henne som alla andra har gjort under hela hennes uppväxt, han lyssnar, ser henne bortom den där ilskan, och utan att hon vet ordet av så har hon berättat om kastanjen.

Även om det är hårt och strikt på hemmet så finns det också människor som hjälper Majken. Trädgårdsmästaren Evert som lugnar henne när hon får panikattacker till exempel, och prästen på fastlandet som hjälper henne minnas sin mamma och få tillbaka några av de minnen som hon förträngt så länge.

När kastanjer spricker är en riktigt bra bok om ett Sverige där olikhet, otur och en trasslig barndom räckte för att döma ut en människa. Där de institutioner som fanns för att ta hand om utsatta barn och ungdomar oftast tryckte ner dem ännu mer och gjorde en ljus framtid helt omöjlig. Mina googlingar av musik och filmer som nämns och de tidsmarkörer som dyker upp i form av pepitarutiga kjolar, höga hästsvansar och tunna scarfsar säger mig att vi är i början av 50-talet. En tid vi gärna romantiserar, men som var tuff för många

med ideal som var näst intill omöjliga att leva upp till och väldigt snäva ramar för kvinnor.

Ester Tagg och den flygande holländaren

Ester har levt hela sitt liv på Silverskedens barnhem och det har verkligen inte varit någon dans på rosor. Det enda hon har kvar efter sina föräldrar är en halv skattkarta med en bild av ett flygande piratskepp. Föreståndarinnan Stella har nogsamt sett till att inte ett enda av barnhemmets barn blivit adopterat och på deras 10-årsdagar har hon sålt dem till en närbelägen fabrik, för att få pengar till den porslinsbutik hon drömmer om att öppna så snart barnen är borta. Nu är det bara Ester kvar på hemmet och om ynka tre dagar är det hennes tur. Men Ester kan inte tänka sig något värre än att bli slav på fabriken.

När hon ska gå in med morgontidningen till Stella ser hon en bild på piratskeppet Den flygande holländaren, och det ser exakt ut som skeppet på hennes karta. Ester inser att det är lönlöst, men hon ber ändå Stella om lov att få gå till torget där det står att skeppet ska ankra redan samma dag. När hon istället blir inlåst i jordkällaren, rymmer hon från sin inlåsning och lyckas smita ombord på skeppet trots den vaktande piraten. Så snart skeppet lättat ankar blir hon upptäckt och satt att skala potatis tillsammans med skeppskocken England. Ingen av de övriga piraterna, och framför allt inte Bess som var den som höll vakt när Ester smög sig ombord och kaptenen Stålhjärta, är förtjusta över att ha en fripassagerare så det känns det skönt att ha den snälla England vid sin sida. Men varför reagerar han så konstigt när hon säger att hon heter Ester Tagg och vad är det Stålhjärta döljer för henne angående hennes föräldrar.

Ester är smart, smidig och klurig. Det är en ganska okomplicerad historia som passar den som läser ganska obehindrat, men inte vill ha en alltför tilltrasslad handling. Vissa delar går lite väl enkelt och fort förbi, kan jag tycka, men allt måste såklart inte vara superkrångligt. Och jag gillar att det är Ester som sitter på lösningen till hela Stålhjärtas bekymmer och också att hon ensam hittar skatten när den vuxna piraten misslyckas. Författaren är debutant i barnbokssammanhang och jag hoppas att hon vågar dröja lite mer i handlingen i kommande böcker.

Det här är ganska tydligt första delen av flera om Ester Tagg (jag läser på förlagets webbplats att det ska bli totalt tre) och jag ser fram emot fortsättningen då jag hoppas att Stålhjärta, sitt namn till trots, ger sig ut tillsammans med piraterna och Ester på jakt efter Esters föräldrar.

Sagolunden

Inez är riktigt sur på sina föräldrar. Hux flux har de bestämt sig för att köpa ett torp mitt ute i skogen fler timmar hemifrån och dessutom åka dit dagen innan Inez kompis skulle resa till Thailand och vara borta hela sommaren. Inez hann inte ens träffa henne och säga hejdå. Torpet är ganska fallfärdigt och det finns inte många andra stugor i närheten. Den enda grannen verkar vara en gammal gubbe som bor en bit längre ner på vägen.

När Inez bestämmer sig för att utforska omgivningarna träffar hon på en flicka i gammalmodiga kläder som påstår att hon bor i närheten, men Inez lyckas inte luska ut var. Dessutom dyker hon upp och försvinner lite hur som helst. En bit från stugan hittar Inez en tjärn och nästan som dragen av en osynlig kraft går hon alldeles intill strandkanten och snubblar ut i vattnet. Det känns som att någon eller något drar henne nedåt, mot botten. Som att långa vassa naglar eller klor river hennes ben och försöker förmå henne att stanna under ytan. Inez sparkar och sprattlar, men tar sig inte loss på egen hand. Inte förrän granngubben Albert får fatt i henne och drar upp henne lyckas hon få huvudet över vattenytan igen.

I slutet av vägen ligger ett gammalt övergivet barnhem som hette Sagolunden. Albert försöker förmå henne att hålla sig därifrån, medan den märkliga flickan i skogen, hon heter Elsa, gör allt för att Inez ska gå dit. Det är nåt med det här barnhemmet som ingen av dem vill berätta rakt ut, men efter hand lyckas Inez luska ut att det ligger något magiskt över huset så att det en gång om året, på årsdagen då det brann ner, kommer till liv igen och att alla som fanns där då måste återuppleva allt en gång till. Och Inez har förmågor som barnen på barnhemmet behöver för att bli fria från barnhemmets och den elaka barnhemsföreståndarinnans våld.

 Det är en ovanligt klurig spökhistoria. Den har några vändningar extra som gör att jag inte bara kan läsa den sådär snabbslarvigt som jag måste erkänna att jag gör ibland med dussinspökisarna för mellanåldern. Men den innehåller också några fel som är så himla onödiga. Till exempel det där att Inez kompis åker till Thailand. Och när Inez sedan inte får tag på henne säger hon att det är konstigt eftersom det ju inte är någon tidsskillnad. Det kanske är en petitess för någon, men den typen av slarv stör mig otroligt mycket och någon borde ha upptäckt det, även om det är litet (eller eget?) förlag. Jag får heller inte ihop bilden av Inez föräldrar – de känns inte trovärdiga som karaktärer.

Men på det stora hela är det en spännande historia som författaren har vävt ihop. Jag tror inte jag har läst något av Sofia Bergting tidigare, men jag gör det gärna igen. Fast då kan korrekturen vara noggrannare.