Jag har just läst, begrundat och beundrat två relativt nyutkomna bilderböcker. Anna Höglunds Mannen som byggde ett hus och Shaun Tans Cikada. Det är två helt fantastiska böcker, väldigt olika i sina uttryckssätt men ändå med gemensamma beröringspunkter.
Båda har skapat både bilder och ord och det blir till två mycket helgjutna berättelser där bild och text verkligen hänger ihop. Som de flesta berättelser kan de tolkas på många olika sätt men jag ser dem båda som kritik av våra val i livet.
När jag läser Anna Höglunds Mannen som byggde ett hus kan jag inte låta bli att skratta över den ironiska tonen och blinkningarna mot vår renoveringsiver och våra husdrömmar. Men skrattet fastnar i halsen. Vad är det vi håller på med egentligen? Var har vår känsla för natur och djur tagit vägen? Här finns ett tydligt budskap. Snart har vi förintat mänskligheten, djuren och naturen tar tillbaka och förhoppningsvis blir balansen återvunnen.
I Cikada tecknar Shaun Tan en otäck historia som kan tolkas på många sätt, en berättelse om mobbning, ett ojämlikt samhälle, om livets förgänglighet eller att det finns värden i livet som vi glömt bort i alla produktionshets. Texten är korthuggen och förstärker den mörka stämningen. Jag tycker ändå att Tan ger oss en strimma hopp inte minst genom skillnaden av de två bilderna som finns på bokens tapeter. Sista uppslaget ger mig ett lugn.Båda böckerna är verkligen allåldersböcker, där olika läsare och betraktare kommer att tolka in olika mycket beroende på ålder och mognad.
