Kråkans otroliga liftarsemester kom första gången ut redan 2004, men det var först i år, när den kom i ny utgåva med annan illustratör, som jag fick upp ögonen för den. Och framsidesbilden av Alexander Jansson är verkligen fin. Älskar kråkans kalufsrufs och uppspärrade öga. Inuti boken finns magiska, drömlika blyertsteckningar. 
På semestern när jag skulle köra långt med barnen laddade jag ner ljudboken och så lyssnade vi allihop på den medan vi for fram genom sommarsverige. Så härlig, med Johan Ulveson som inläsare. Johan är ju van att vara kråka, då han även gör rösten till Kråkan i Mamma Mu-filmerna...
Kråkan och Ebba ska ut på äventyr. De är bästa vänner och den här sommaren har de bestämt sig för att tillsammans försöka hitta Kråkans föräldrar. Hela livet har han längtat och saknat och det enda minne han har av dem är ett foto på dem alla tre vid gränsen mellan Värmland och Norge. Dit är det alltså som de ska åka, på ett eller annat sätt. Och Kråkan har en färdplan. Och med sin gamla slitna tygkasse full av saft och bullar att muta lastbilschaffisar med tänker de att det blir en lätt match att få skjuts en bit på vägen. Men märkligt nog är det ingen av chaffisarna som tar dem på allvar. Ingen som vill ge lift åt en flicka och en kråka åt Värmland till, ens när de lockar med fika.
Till slut hittar de en chaffis som låter dem åka med, och även om han äter upp deras bullar i en rasande fart så är de i alla fall på väg. Tills de får veta att han åker mot Tyskland och inte alls åt Norska gränsen till. Panik!
Det visar sig betydligt svårare att få lift och komma åt rätt håll än Kråkan och Ebba hade kunnat föreställa sig. Men någonstans kommer de, och på vägen får de lära sig en hel del både om andra och varandra. Kanske en del om sig själva också. Och som jag gillar Kråkan, trots att han är ganska odräglig emellanåt. Tanklös, oförskämd, rättfram, oresonlig. Och väldigt mänsklig.
