Skrivtävlingen

Astrid är duktig på att skriva och hon vet liksom att hon är bäst. När klassen är med och tävlar i en skrivtävling på temat Fantasi & miljö så vet hon redan från början att hon kommer att vinna. Hon har berättat om det för alla hon känner och alla förväntar sig att hon vinner. Men när det äntligen är dags att tillkännage vinnaren så är det inte alls Astrids namn som läraren läser upp, utan hennes bästis Sebs. Seb som inte ens lämnade in sin berättelse utan lät den ligga kvar i en skrynklig hög på bänken när alla andra hade lämnat in. Astrid har aldrig känt sig så dum i hela sitt liv, och efter det är allting konstigt mellan henne och Seb.

Förutom att Seb vinner en cykel så är han också med i den nationella tävlingen, där en berättelse från varje landskap tävlar. Klassen får en gemensam resa till Stockholm för att vara med vid prisutdelningen på Gröna Lund. Astrid försöker glädja sig åt resan till Stockholm, och hon försöker glädja sig å Sebs vägnar, men det går inte riktigt. Och inte blir det bättre när det kommer en ny tjej till deras klass och Seb visar ett onödigt stort intresse för henne. Men svartsjuk, det är hon inte. Det är bara det att hon och Seb varit bästisar och grannar alltid, och hon vill inte att det ska ändras.

När de äntligen kommer till Stockholm får alla i klassen stränga tillsägelser att aldrig gå iväg från de andra, utan att berätta för någon var de tar vägen. Det går såklart rakt åt skogen, när Astrid nästan omgående rusar ut från vandrarhemmet för att sedan gå fullkomligt vilse i Stockholm. Och det är med den händelsen som jag tyvärr upplever att boken blir lite konstig. Skulle verkligen en lärare, som vet att en elev är väldigt ledsen och besviken, gång på gång fråga eleven inför hela klassen om det känns jobbigt. Som här när de får veta att Sebs berättelse kommer filmas till barnprogram på TV.

"Och när Martin säger: 'Hur känns det nu då, Astrid! Tevefilm och allt. Du som så gärna ville vinna?'

'Okej, faktiskt!' svarar jag. 'Jag har kommit över det där.'
'Haha, vem försöker du lura?!' flinar Iggis.'
Då skrattar alla och gör miner. Och jag känner hur jag krymper."

Jag tycker inte det känns trovärdigt. Eller så får det vara en väldigt klumpig och okänslig lärare som har noll koll på normalt socialt beteende. Och Iggis ska dessutom föreställa Astrids kompis, men den kommentaren problematiseras inte heller och ingen verkar reagera på att det var en sjukt taskig sak att säga inför alla.

Men om vi bortser från det så är det en bra bok. Jag gillar hur Astrids känslor spelar fram och tillbaka, hur hon kämpar för att verka oberörd och verkligen försöker vara glad för Sebs skull.

Är det sant?

Det är en bok som jag bokpratat om i flera klasser nu och den drar alltid ner en del fniss från eleverna. Den är ganska snabbläst, den har en del bilder och bara titeln kan nog tilltala ganska många av dem som inte gärna läser frivilligt. Boken är Mördarmormor av Petter Lidbeck. Den är i samma kategori som Världens elakaste fröken som kom för 10 år sedan, med en vuxen som beter sig på ett sätt som får eleverna att tappa hakan. Det är underbart att se dem stirra på mig när jag läser högt och undra om det verkligen är tillåtet att skriva så.

Mormor sitter barnvakt hos sina två barnbarn och när det är dags för godnattsaga inser hon att glasögonen är kvar hemma. Hon får berätta något istället. Och då börjar hon berätta om sitt liv som diplomatshustru för länge sedan. Hon berättar att hon hittade ett lönnfack i en gammal möbel i huset där de bodde och hur hon i lönnfacket hittade en instruktion till hur en kunde döda någon med bara hjälp av tummen. Barnbarnen häpnar. När en ung man rånar henne på hennes plånbok får hon äntligen användning av sin nya kunskap.

"- Funkade det? sa Oskar

- Om det gjorde, sa mormor. Bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Han föll död ner på fläcken. Det var nästan overkligt.

- Du dödade honom, sa Oskar.

- Japp, sa mormor. Rånaren var min nummer ett.

- Har du dödat fler?

- Det är väl klart. Om man kan döda med bara tummen måste man göra det, ibland åtminstone."

Julkalender Lucka 15 - Jakten på Julen

Det lackar som bekant mot jul, och nu när både tredje advent och lucia är passerade så är det väl dags att tänka på högtiderna som väntar. I min familj har vi aldrig haft tomte. När jag var fem eller så fick jag ett par skidor av min farfar och hans fru och de hade tänkt vara roliga och klätt in skidorna i en tomteutstyrsel och ställt dem i hallen. Sedan tyckte de att jag skulle ge tomten en kram och KLÄ AV HONOM!!!! Jag som ogillade att göra saker när andra tittade på ville verkligen inte krama en vilt främmande man och ännu mindre ta av honom kläderna medan släkten stod och glodde på mig. Lite av ett fiasko det där. Jag var ju som sagt inte heller van vid tomtar. Julklapparna la mina föräldrar under granen när jag sov, det visste jag, och tidigt på julaftonsmorgonen smög jag ner och bara satt där och tittade på granen, presenterna och insöp stämningen. Jag kan verkligen sakna den där magin som fanns - även utan tomte.


Matt Haig har skrivit en berättelse som verkligen handlar om magi. Om att våga tro, om att vara tvungen att tro, för att allt annat är otänkbart. Och om tomten.

Nikolas bor med sin far skogshuggaren i en pytteliten stuga i skogen. De har nästan ingenting, men det enda Nikolas verkligen saknar är sin mamma, som dog för några år sedan. Fadern brukar alltid berätta om de glada, snälla, givmilda alverna som bor långt uppe i norr och Nikolas hoppas verkligen att de finns på riktigt. En dag kommer en jägare till stugan och han vill ha med Nikolas pappa på en expedition för att hitta alvernas by. Kungen har utlovat en stor belöning till de som kan bevisa att byn verkligen finns, och Nikolas pappa kan inte motstå en sådan chans till rikedom. Under tiden ska Nikolas elaka faster bo hos Nikolas och ta hand om honom. Men månaderna går och fadern kommer inte tillbaka och till slut känner Nikolas att han lika gärna kan ge sig av för att leta efter sin far, han står inte ut med fastern en sekund till. Det visar sig vara en långt svårare och farligare färd än han kunde tänka sig. Som tur var hittar han en oumbärlig vän på vägen, renen Blitzen som låter honom rida på sin rygg, och som peppar honom när han är på väg att ge upp.

Det här är en bok om godhet och öppenhet och om att våga lita på de som inte ser ut exakt som vi själva. Om att hitta en egen väg i livet, lita på sin intuition och våga göra det rätta även när alla andra säger tvärt om. Nikolas förlorar en hel del på vägen, sitt hem, ett värdefullt minne av sin mor och till och med sin far, men han vinner respekt och ett helt folks tillit. Och han hittar till slut sitt kall, det som skänker honom mest glädje i livet och som gör att han slipper åldras mer. Att ge.

Djupgraven

Tuva bor på en liten ö i Stockholms skärgård. När hösten kommer och alla sommargäster reser hem igen, trivs hon som allra bäst. Men den här hösten känns det annorlunda. Oroligare, illavarslande. Tuva får åka skolbåt till skolan på Runmarö, och det är bara 40 barn på hela skolan. Gemensamt för dem alla är att de inte gillar Tuva. Hon är annorlunda, vitblek, nästan grönaktig, hy och har konstiga ärr på sidan av halsen. Hennes föräldrar säger att hon fick dem när hon var bebis, då båten slog runt av en våg och hon föll i vattnet. Annars vill de inte prata så mycket om hur det var när hon var liten.

Det är tjock dimma den dagen klassen ska ha orientering. Alla ska spring i par, men Tuva blir över och trivs rätt bra med det. Är det ingen som tvingas samarbeta med henne är det heller ingen som kan lämna henne ensam i skogen utan karta. Och nu ligger som sagt dimman så tjock att Tuva nästan springer in i ett träd det första hon gör. Efter bara en liten stund stöter hon på Rasmus. Han är i par med Axel, men honom kan hon inte se någonstans. Rasmus går likt en sömngångare bort från vattnet och hur Tuva ropar, så verkar han inte höra. Så upptäcker Tuva att luften framför Rasmus är full av små ljuspunkter som dansar omkring, och det verkar vara de som hypnotiserat honom. Tuva lyckas bryta förtrollningen och kalla på hjälp och när alla återsamlats inser de att Axel fortfarande fattas. Polisen kommer för att förhöra Rasmus och Tuva, och i klassen viskas det att Tuva är den skyldiga. Outsidern får såklart skulden. Och hur ska Tuva kunna berätta vad hon såg, att det var... älvor som lockade med sig Rasmus ut i skogen. Vem skulle tro henne?

Och så är det havet. Havet som verkar lura på något stort, farligt och ondskefullt. Som redan har tagit flera personer som varit ute till havs efter mörkrets inbrott och nu verkar vara på jakt efter Tuva.

Det här är verkligen ingen solglittrande skildring av skärgården. Det är mörkt, ruggigt och otäckt. Och jag älskar att boken utspelar sig i en verklig miljö. Att kartan i pärmens insida visar verklighetens skärgård, önamnen stämmer, även om en del saker är anpassade för att passa historien. Jag gillar också att detta är första delen av en trilogi, så att jag vet att jag kommer att får läsa mer om Tuva och de mörka skärgårdslivet.

Adventskalender Lucka 9

Här kommer ett tips för den tålmodiga läsaren: Ada Goth och mysteriet på Gasta-Gorma herrgård, av Chris Riddell. En både spännande och rolig historia.

Ada är det enda barnet till lord Goth på Gasta-Gorma herrgård. Hon lever ett förfärligt ensamt liv eftersom lorden lever efter devisen att barn ska höras men inte synas och därför tvingar sin dotter att bära ett par enorma stövlar så att han hör henne på långt håll och kan fly in på sitt rum när hon kommer. Lorden träffar sin dotter endast en gång i veckan då de dricker te ihop. Anledningen till detta är att Ada påminner så mycket om sin mamma, den vackra lindanserskan Partheope, som förolyckades under ett åskväder när hon tränade på att gå lina på taket och att lord Goth blir så ledsen varje gång han tänker på det.

Lordens årliga fest med galoppcykellopp och inomhusjakt närmar sig och Ada misstänker att allt inte står rätt till. Inomhusjägmästaren som förestår jakten verkar ha skumma saker för sig och tillsammans med Emily och William, som är barn till en av lordens många gäster, försöker hon ta reda på vad.

Chris Riddell är även illustratör och har en ganska speciell snirklig, detaljerad teckningsstil och han skriver lite som han tecknar. Det är mångordigt, lite omständligt och ofta roligt. Men som läsare får en vara beredd på att läsa noga, ha gott om tid och kanske slå upp ett och annat ord under läsningens gång.

Sent ska syndaren vakna...

1999 när den första Harry Potter-boken kom på svenska var jag 18 år, gick på gymnasiet och hade inte tid att läsa barnböcker. När filmen kom 2002 var jag lite snobbig och tyckte att det var alldeles för hajpat, hela grejen. När jag började jobba på mitt första biblioteksjobb 2007 lästes böckerna så mycket, alla visste allt om dem och det fanns verkligen ingen anledning för mig att lägga tid på att läsa dem för att göra reklam för dem - de lånade ut sig själv utan att jag behövde röra ett finger. Så har åren gått och det har alltid funnits annat som varit viktigare. Jag har ju ändå inte kunnat undgå att förstå vad det hela handlar om. Namnen Voldemort, Gryffindor, Dumbledore och Hermione (även om jag fortfarande inte fattar hur det uttalas!) är välbekanta.


Men nu kom första boken Harry potter och De vises sten i en alldeles ny illustrerad utgåva (Maria skrev om detta HÄR) och jag föll verkligen pladask för bilderna. Boken fick till slut följa med hem och nu har jag läst den. Formatet på boken är möjligtvis lite klumpigt. Det är ingenting för sängläsning, kan jag konstatera efter att ha försökt, men jag kan tänka mig att som högläsningsbok kommer denna vara fantastisk, att sitta ihop och titta på bilderna länge, Jag blev faktiskt så såld på boken att jag nu funderar på att köpa böckerna även till mig själv efter hand som de ges ut, gömma dem och sedan ge allihop på en gång till mina barn när de har åldern inne och alla illustrerade utgåvorna har kommit ut (om sisådär sex-sju år). Börjar redan längta!

Själva historien behöver jag väl inte säga så mycket om, men här kommer några av mina favoritbilder. Kvalitén på fotografierna kanske lämnar en del övrigt att önska...

 Det här är ön där Harry Potters morbror försöker gömma familjen för alla brev som kommer om att Harry blivit antagen på Hogwarts.

 Hagrids stuga och trädgård!













Min ettåring blev alldeles vild av glädje när hon tittade på denna bilden och såg att det var en katt. ("Tahht!!!")

Ja, så nu är det väl bara ett knappt år kvar till nästa bok.

Min stora stökiga nya familj

Rose är ensambarn och hennes föräldrar är dessutom skilda. Hennes dagar brukar alltså vara ganska lugna, för antingen är det hon och mamma, eller så är det hon och pappa. Fler brukar de aldrig vara. Men en dag berättar Roses mamma att hon träffat en man, och att han har barn. Många barn.
"'Precis som du alltid önskat dig!"
"Vad har jag alltid önskat mig?" frågade jag.
"Syskon! Du har ju alltid klagat på att vara ensambarn."
"Vänta nu lite", sa jag. "Jag menade att du och pappa borde ha skaffat fler barn medan ni var tillsammans."
Man ska se upp med vad man önskar, var det en klok person som sa någon gång, för det man önskar kan bli sant. Därför måste man vara noga med sina önskningar - väldigt noga."

Och nu är det dags att hälsa på i deras hus för första gången. Rose fattar inte att mamma inte ser röran, den ovårdade trädgården, kaoset inne i huset, de ouppfostrade barnen, hon som brukar vara en sådan pedant. Rose ser det mer än väl och hon har ingen lust att plötsligt få fem brorsor. Fast vänta nu, Renée visar sig vara en tjej, jämngammal med Rose.

Det blir en hel del kulturkrockar när Rose och hennes mamma träffar Frank och alla hans barn, och det är verkligen inte helt problem- eller konfliktfritt. Det största problemet är kanske ändå att det känns jobbigt att pappa är så ensam. Rose gillar lugnet varannan vecka hos pappa, men trivs han verkligen med att vara så ensam? Han verkar fortfarande lite kär i mamma och kanske tycker det är jättejobbigt att hon träffat en ny och att de gör så mycket olika saker när Rose är hos dem.

Tillsammans med Renée försöker hon hitta en ny tjej åt pappa och dessutom måste hon övertala sin mamma om att få följa med på Franks familjs årliga luftballongsfärd, fast mamman är höjdrädd och flygrädd och övertygad om att en ballongfärd leder till en säker död.

Min stora stökiga nya familj är kanske en bagatell, men jag hade roligt när jag läste den. Boken är fylld med väldigt olika, men bra vuxna. Vuxna som lyssnar och hjälper och löser problem, på olika sätt. Lite feelgood för mellanstadiet, skulle jag nog säga. Och detta är tydligen första delen på en serie böcker om Rose och hennes nya stora familj. Det blir kul att läsa fortsättningen!

Jan Svensson

Jan har flyttat med sin storasyster, sin pappa och pappans man Niklas från Stockholm till Luleå. På prov. Ett år bara, så får vi se hur det går. Sa Jans pappa. Jan ska börja femman och är ganska peppad. I alla fall tills det faktiskt är dags att gå in i klassrummet den där allra första skoldagen och han inser på riktigt att det inte alls är hans gamla kompisar som står där, att han inte känner en enda och att det kan gå precis hur åt helvete som helst. Den enda han pratat med lite grand innan är grannen Nicki, som flyttade från London för ett halvår sedan, men hon verkar bara vilja prata med honom ibland och han fattar inte alltid när det passar.

Det finns så många fällor att trilla i som ny, det räcker med att säga nåt som någon i klassen tycker låter konstigt så blir en mobbad. Eller så behöver en inte ens göra nåt fel, säger storasyster Klara, det är bara så att vissa blir mobbade. Jan inser snabbt att han har flera grejer som talar emot honom. Han heter Jan, till att börja med. Dessutom är Jans pappa är gift med en man, och mamman som är kvar i Stockholm har aldrig varit ihop med Jans pappa, de är bara kompisar. Det kanske är ok i Stockholm, men inte lika självklart i Luleå. Och hur gör en ens för att få nya kompisar. De där som visade honom runt första skoldagen, kan han hänga med dem, eller vill de helst bli av med honom? Är han klängig om han frågar ifall de ska hitta på nåt efter skolan? Det som var så självklart bland kompisarna i Stockholm, är inte alls självklart längre.

Jag gillar verkligen Jan Svensson. Jag hade lite svårt för titeln innan jag började läsa, men efter att ha läst en bit kändes den helt rätt. Jag gillar Jan och hans tankar. De känns allmängiltiga och jag tror att alla någon gång har funderat i de banorna och kan känna igen sig, oavsett om en har flyttat eller gått i samma klass hela tiden. Det är ingen spektakulär historia, det här. Det är vardag, glädjen när allt flyter och oron när allt inte flyter lika bra. Jag hoppas att Jan kommer läsas och diskuteras i många klasser på mellanstadiet. Det måste inte alltid vara stormiga känslor för att det ska finnas mycket att prata om.

Hjärnpunka

Leo är 12 år och nästan alltid när det händer något viktigt i hans liv så får han hjärnpunka. Det slår fullkomligt slint i skallen. Kortslutning. Som till exempel när hans fotbollslag spelar match och de ligger lika mot ett på pappret mycket bättre lag. I slutsekunderna får Leo till en alldeles fantastisk träff på bollen och gör sitt livs snyggaste mål. Det är bara ett problem - det är självmål. Och som när Isabelle, klassens snyggaste tjej, kommer fram och pratar med honom och han inte kan få ett vettigt ord ur hjärnan utan säger något fullkomligt galet. Jag kan känna igen det där så mycket. Hur jag blev så nervös av olika situationer att det liksom kunde komma ut lite vad som helst ur munnen, jag pratade alltid för mycket, och det enda som var säkert var att jag skämdes som en hund efteråt. Önskade mig själv dit pepparn växer och att jag aldrig mer skulle behöva träffa de där personerna igen.

Leo är faktiskt mycket tuffare, för han lyckas på något vis oftast ändå se ganska positivt på livet och skaka av sig konstigheterna han gjort. Men efter det där självmålet får han faktiskt problem på fotbollen, för hans klasskompis Kricke som spelar i samma lag hotar att skära av hans snopp om han inte slutar i laget och efter att Kricke verkligen haft med en ganska stor och skräckinjagande kniv till omklädningsrummet känner Leo att han inte riktigt vet hur han ska tackla problemet. Inte berätta för någon vuxen i alla fall.

Och så är det ju det där med Isabelle. Han vet inte riktigt vad hon tycker om honom, men när hon gång på gång söker sig till honom börjar han hoppas. Framförallt hoppas han att något alldeles magiskt ska hända när det är dags för klassresa till Stockholm. Det det vet en ju, att vad som helst kan hända på en klassresa. Och visst händer det mycket, men kanske inte riktigt på det magiska sätt som Leo tänkt sig.

Jag gillar verkligen Leo, och jag gillar Hjärnpunka. Sätt den i händerna på de som läst varenda Dagbok för alla mina fans och vill ha mer. Den är rolig, den är lite pinsam ibland, men den har också mycket mer både hjärta och hjärna än vad Dagböckerna har.

Den fantastiska historien om katten som försvann

Michaels farmor Lily är hans mest förtrogna. Eftersom hans familj flyttar ofta, alldeles för ofta enligt Michael, så är besöken hos farmor och farfar alla lov hans enda trygga punkt. Ända sedan Michael var liten har hans farfar varit sjuk, och han blir allt sjukare, men farmor har ändå alltid tagit sig tid att lyssna på Michael. Och genom hela uppväxten har hon fått veta i stort sett allt om hans liv. Farmor själv har varit ganska förtegen om sitt liv.
När farfar till slut dör blir hon visserligen ledsen, men inte alls så ledsen som Michael förväntat sig. Istället dröjer det inte så länge innan hon ger sig ut på en resa, utan att berätta vart hon ska eller hur länge hon ska vara borta. Michael väntar otåligt och lite oroligt, och till slut kommer ett brev, ett riktigt tjock manus med en hälsning från farmor. Manuset visar sig vara ett utdrag ur farmor Lilys dagbok från 1943-44 när hon var 12 år och andra världskriget pågick som värst.


Lily bodde med sin mamma, farfar och katten Tips på en bondgård på Englands sydkust medan fadern hade tagit värvning som soldat. Hon gick i skolan och hade det på det hela taget ganska bra. Men så kom beskedet om att hela byn måste evakueras för att den del av kusten där byn låg skulle användas till att träna soldater inför landsstigningen i Normandie - det som kom att kallas D-day. Farfar suckade och grymtade över alla "jänkare" som invaderat deras by, men Lily lärde känna och blev väldigt förtjust i Adie, en amerikansk soldat från södern. En efter en försvann familjerna från byn, men farfar vägrade flytta på sig och Lilys familj var den sista att till slut ta alla sina djur, möbler och varens pinal i hela huset och flytta några kilometer bort till Lilys morbrors hus. Det enda som inte kom med hem till morbrors hus var katten Tips och Lily fick hjälp av många av byborna och Adie att leta efter katten innan området spärrades av. Men Tips var försvunnen och Lily fick ingen ro. Gång efter annan tog hon sig in i den avspärrade zonen för att leta efter Tips.


Boken är skriven av den brittiska författaren Michael Morpurgo och han lyckas väldigt väl att fånga den unga flickans tankar och språk. Jag kan själv känna igen sättet att berätta från mina egna dagböcker. Boken blir kanske aldrig nagelbitande spännande, men som en skildring av en ganska vanlig flicka från en ganska vanlig familj i krigets England tycker jag den funkar bra. Kan vara bra som motvikt till alla sorgliga och tragiska skildringar av andra världskriget.

Pax

Jaja, jag veet att jag är föräldraledig och inte har på den här sidan bloggen att göra, men nu råkar jag ha läst två superspännande böcker som jag bara måste tipsa om så då kan vi väl göra ett undantag. Visst?!?

Deckarförfattaren Åsa Larsson (Solstorm mfl.) har tillsammans med Ingela Korsell gett sig på en utban fantasy-serie, tio böcker om bröderna Viggo och Alrik. De är tio och tolv år gamla och har ett lite struligt förflutet. Mamman är alkoholist och sedan hon lämnade barnen ensamma flera dagar i sträck när de bara var fem och sju år har de bott i olika fosterfamiljer. När första boken börjar är det höst och de har precis flyttat till Laylah och Anders i Mariefred. Alrik har lätt för att explodera av ilska och Viggo har lite svårt att hålla fingrarna i styr och även om han lovar Alrik att sköta dig tar det inte ens två timmar på nya skolan innan han hamnar i trubbel. Det är så bröderna träffar syskonen Estrid och Magnar. De arbetar i orangeriet på Gripsholms slott och är dessutom väktare av ett oerhört hemligt bibliotek. De har sett tecknen på att världen hotas av ondska, men också att två krigare ska komma till deras hjälp. Är Alrik och Viggo dessa krigare. Estrid är inte nöjd, de är ju bara barn. Ganska struliga barn dessutom. Hon och Magnar utsätter bröderna för ett test, för att ta reda på om de verkligen är krigarna de väntat på. 

Bröderna tvingas inte bara slåss mot varelser och väsen som de fram till nyss trodde hörde till sagorna, de får dessutom firnder i den vanliga världen. Viggos klasskompis Simon och hans pappa, som är lärare på skolan, gör allt för att bröderna ska råka illa ut och misstros. 

Två delar har kommit ut nu i höst, den tredje kommer till våren. Mitt enda bekymmer med den här serien är hur otåliga eleverna som älskar den kommer bli. För att den kommer få hängivna läsare är jag helt övertygad om. 

Teaterspöken

Ingelin Angerborn är ju som vi tjatat om förr här på bloggen en mästare på mysrysare för mellanåldern. Nu har hon kommit med en ny bok, Hjärta av damm. Efter att det nästan blivit inflation i spökberättelser om familjer som flyttar till ruffiga hus på landet och det händer mystiska saker så är det härligt att läsa en rysare som utspelar sig i stan, på en teater.

Bella ska gå en teaterkurs på höstlovet och gruppen ska hålla till i Gamla Ekmanska teatern. Teatern används inte längre för föreställningar, utan ska efter att ha stått tomma några år få utnyttjas till kulturverksamhet för barn och unga. Bella känner ingen annan på kursen, men ganska snart tyr hon sig till Hilding och Shirin som är jämngamla med henne. Liksom de flesta teatrar florerar rykten om mystiska försvinnanden och teaterspöken och ganska snart börjar Bella undra om det inte är nåt skumt på riktigt med teatern. Fler och fler oförklarliga händelser, plötsliga bankningar på dörren, en ipad som får spel, fönster som står öppet, någon som skriver mystiska meddelanden, en docka som ser levande ut och en flicka som dyker upp i salongen medan gruppen repeterar på scen gör att Bella blir alltmer obehaglig till mods. Kan det vara den konstiga Nelly som gör en del av dem. Och Roland, en av ledarna, verkar inte han lite skum?

Bella vet inte vad hon ska tro och det känns inte som att Hilding och Shirin tror henne när hon berättar om det märkliga som händer. Men de bestämmer sig i alla fall för att gå till teatern på kvällen och undersöka saken närmare.

Dubbla budskap

I veckan har jag läst två böcker som kvalat in under flera olika genrer. Det är kul, tycker jag, men hopplöst när en ska bestämma placering i biblioteket.

Den första är spökdrottningen Ewa Christina Johanssons 20 över 7. Är det en deckare eller är det en spökhistoria? Egentligen? Boken handlar om Ludde, eller Ludvig som han försöker få alla att kalla honom. Ludvigs två kusiner har försvunnit efter att ladan vid familjens hus har brunnit ner till grunden. Kusinerna Mille och Hella bor i en gammal enslig gård ute i skogen tillsammans med sin pappa Carl, och den natten det brann var Carl inte hemma. Det har varit undersökningar på platsen och skallgång i området kring gården, men ingen har hittat några spår efter barnen. Trots att inga kvarlevor upptäckts i den nedbrunna ladan så verkar de flesta överens om att barnen troligtvis brunnit inne och inte kommer tillbaka. Ludvig är däremot helt övertygad om att de fortfarande lever och finns någonstans. Om folk bara ville leta ordentligt! Istället börjar Ludvig undersöka gården och uppe på vinden upptäcker han att någon ristat in 20 över 7 i en murken planka. Och det är nyligen ditristat. Ser det inte lite ut som Milles handstil? Vinden verkar leva sitt egen liv. Det kan plötsligt bli fruktansvärt kallt och flera gånger känner sig Ludvig övervakad av någon eller något där uppe. Ludvig hittar en fickkniv uppe på vinden också. En fickkniv som visar sig ha ett inbyggt USB-minne med en enda bild på. Ludvig anar att det ligger mer bakom branden och kusinernas försvinnande än det elfel som polisen skyller på.

Nästa bok är också en sorts spökhistoria, men med en air av både kärlek och socialrealism över sig. Det är Flickan på tavlan av Rebecka Åhlund. Det är den klassiska miljön - föräldrarna köper ett torp på landet och Ella, som är ensambarn, har inte minsta lust att ägna helgerna åt att sitta där ute i skogen och ruttna. Men huset lever sitt eget liv och det fascinerar, snarare än skrämmer, Ella. Det är klassiska ingredienser som nyköpte hyllor som trillar ner och tavlor som byter plats. Ella får hintar av den gamla kvinnan Asta som bott in huset tidigare, och även grannen Folkas berättar saker om huset som får Ella att förstå att det nog finns något där som vakar över dem. Uppe på hennes rum hänger en tavla av en flicka, och det är något speciellt med henne. Ögonen verkar följa Ella vart hon går i rummet och flickans minspel ändras ständigt. Hemma i stan träffar Ella en nyinflyttad kille som heter Dylan. Han är två år äldre och borde egentligen inte vilja umgås med Ella, men tyr sig ändå till henne både i och utanför skolan. Hemma har han det tufft med en alkoholiserad mamma och hennes pojkvän som bråkar och slåss. Ella dras till Dylan också, men är hon kär, eller gillar hon honom bara lite sådär som en kompis?

Nästan alldeles vanlig

Dennis är en ganska vanlig tolvåring på ytan. Han bor i ett vanligt radhus på en vanlig gata i en vanlig stad. Han går i en vanlig skola och älskar att spela fotboll. Men han har en stor och lite ovanlig hemlighet. Han älskar nämligen vackra kvinnokläder. Dennis mamma lämnade familjen för några år sedan och då brände pappan alla bilder av henne och förbjöd Dennis och hans bror att någonsin prata om henne igen. Men Dennis lyckades rädda en bild av mamman, där hon står leende på en strand tillsammans med Dennis och hans bror, iklädd en underbar gul klänning. Dennis kan inte sluta titta på bilden och han har den alltid med sig vart han än går. Dennis älskar att titta på pratshower som hans pappa säger bara är för kvinnor och när han för första gången köper en Vouge och bläddrar genom de tjocka blanka sidorna med kvinnor i fantastiska klänningar är han lycklig. 

När Dennis får kvarsittning, pga en olycklig tennisboll-genom-rektorns-fönster-incident, träffar han Lisa. Lisa är skolans drottning och det visar sig att hon också är intresserad av mode. Hemma hos Lisa finns mängder av modemagasin och garderober fulla av underbara klänningar. Tänk om Dennis skulle prova en. Eller två. Eller alla. Och tänk om Lisa kunde sminka honom så att ingen längre ser Dennis utan Denise. 

Boken är skriven av David Walliams, ena halvan av humorduon bakom Little Britain, och själv alltså van att klä sig i kvinnokläder. Han är berättaren, och kommer med små inpass och ursäkter, till exempel kring sin dåliga kunskap om fotbollstermer och franska. Jag tycker det är kul. Kanske lite vuxet språk, men jag tror ändå det funkar även för mellanstadieeleverna. 

Flyktingar

Europa stänger sig alltmer mot omvärlden och flyktingar får allt svårare att ta sig hit, undan krig och förföljelse. Syriska flyktingar som tagit sig till Turkiet och därifrån försöker komma vidare till Europa tillfångatas ofta vid gränsen och skickas nästan alltid tillbaka.

I Flyktingen av Titti Knutsson har vi en liknande situation. Det är inbördeskrig mellan grozner och tereker och många, från båda sidor, flyr till grannlandet. Amanda har inte brytt sig nämnvärt om kriget tidigare, konflikten har hållit på i evigheter och hon koncentrerar sig mer på hur otroligt trist hennes liv är. Hon bor i en liten by med få jämnåriga och hennes föräldrar låter henne inte gör någonting kul. De har aldrig några pengar och hon får inte åka in till stan, för det är alldeles för farligt. På helgerna i början av hösten tvingar de med henne ut i skogen för att plocka blåbär, så att de ska tjäna lite extra pengar. Det är på en av de här utflykterna som Amanda upptäcker att det är någon i deras jaktstuga, som annars står tom större delen av året. Hon ser en ljushårig kille, i hennes egen ålder, med smutsiga och trasiga kläder och ser att stugans lås brutits upp. Strax efter upptäckten hör hon att en ung grozner har misshandlat en terek på flyktingförläggningen i närheten och sedan rymt därifrån. Amanda börjar misstänka att killen hon sett är den förrymda fången. Amanda börjar smyga iväg till stugan med lite mat och kläder och sakta byggs ett förtroende upp, trots att de inte förstår varandras språk. Men polisen är efter Timur och stugan i skogen är inte tillräckligt säker. Amanda bestämmer sig för att försöka hjälpa honom att komma undan, så att han inte blir tillbakaskickad till ett land där han med största säkerhet kommer att bli fängslad, eller värre.

Jag har tidigare läst Muren av samma författare, och den handlar om samma konflikt. Den gången är det en grozner och en terek som berättar vartannat kapitel var om hur det är att leva på var sin sida Muren. Om rädslan för "den andre", om orättvisorna och skräcken för att något ska hända. Och om
hur det går när de trots allt träffas. Det är viktiga böcker om saker som pågår runt om oss i världen, men de utspelar sig i fiktiva länder. Det blir lättare som läsare att vara neutral, för det är inte en konflikt man har en förutfattad mening om, där det finns en god och en ond sida. Det blir tydligare att kriget är det onda, människorna är (trots allt) mestadels goda, men offer för sina fördomar och situationen. Detta är mycket bra böcker att läsa högt i klassen, gärna i samband med att man diskuterar konflikter i världen. Det väcks många frågor och det finns mängder av intressanta saker att diskutera.

En ny dagbok

Nikki ska börja på en nya skola. En fin privatskola där hon verkligen inte passar in. Om hon bara kunde få en ny telefon och lite snygga (dyra märkes-)kläder så hade allt varit perfekt. Det får hon inte. Istället kommer mamman hem med en dagbok. VEM skriver egentligen dagbok nuförtiden? På papper, i en faktisk, fysisk bok. Nä, ska man skriva "dagbok" så ska det vara på en blogg som följs av massor av människor. Inte nog med att Nikki är för fattig och fel för att gå på skolan, dessutom får hon skåpet bredvid skolans absoluta prinsessa, MacKenzie. Det blir verkligen inte roliga första veckor. Först när Nikki, istället för att anmäla sig till konsttävlingen, fyller i att hon vill hjälpa till med bokuppsättning på biblioteket får hon några vänner. Det är de boktokiga Cloe och Zoey som får henne att (åtminstone oftast) stå ut med skolan och MacKenzeys elakheter.

Många har jämfört Nikkis dagbok med serien om Greg, Dagbok för alla mina fans, och visst finns det många likheter. Randigt papper, ett typsnitt som ska se lite handskriven ut, insprängda teckningar, humorn. Men en av de viktigaste skilnaderna tycker jag är att Nikki, till skillnad från Greg, är lite trevlig. Hon tänker visserligen ganska mycket på sig själv, men hon kan också förstå andra människor. Så länge de inte är MacKenzie...

Jag får väl erkänna att jag blev lite trött på det hela under den första tredjedelen av boken, det var lite för mycket självömkan och tjat om samma saker om och om igen. Men efterhand så tog den sig och när kompisarna kom in i bilden blev det definitivt mer intressant. Det är en relativt tjock bok för att vara Hcg, nästan 300 sidor, men det känns extremt lätt ändå, tack vare formen. Det är ganska lite text på varje sida, stor stil och luftigt. Och del två kommer snart!

Genom skuggornas dal

Ett mycket passande namn på en bok att läsa efter att ha tillbringat jul- och mellandagarna nerbäddad i soffan med halsfluss. Nu är jag ute på andra sidan och känner att vara sjuk, det är verkligen inget för mig. Jag orkade inte ens läsa, utan ägnade dagarna åt romantiska komedier och lättsmält TV-underhållning. 

Tänk dig att ständigt ha en irriterande, väsnig varelse över ditt huvud, som ständigt låter och alltid, alltid säger sanningen. Sanningen dragen till sin spets. Och tänk dig att varje människa hade haft en sådan varelse, en Störare, omkring sig. Vilka relationer hade kunnat bestå? Vilka samtal har blivit förda? Detta är exakt vad son händer i Mattias Lönnebos bok genom Skuggornas dal.

Boken handlar om Liv, som är dotter och lärling till hovets smed, och Dag, som är son och lärling till hovets vävare. De vaknar båda en natt och märker att något inte är som det ska. En vind drar genom staden och skapar oro. Även drottningen märker på morgonen att det är något som inte står rätt til. Solen känns blek och hon känner i sitt hjärta att det fattas något. Hon ber genast att få se sina pärlor, Livets pärlor, som funnits i drottningens släkt i tusen år och som hjälpt riket att blomstra. Men pärlorna är borta. Någon har tagit dem och samma någon skickar den ofattbara plågan Störarna till staden. Staden håller på att kollapsa. Folk blir osams när Störarna säger "sanningar" hela tiden och ingen kan få något vettigt gjort när det aldrig någonsin är tyst, inte ens på natten. 

Både Liv och Dag drömmer otäcka mardrömmar om Livets pärlor och de bestämmer sig för att gå till drottningen. Även hon har drömt, och hon har sett barnens ansikten i sin dröm. Liv och Dag får i uppdrag att försöka finna Livets pärlor. Till sin hjälp får Liv ett svärd av sin far och Dag får ett fantastiskt mjukt tyg av sina föräldrar. Och så börjar äventyret. 

Man kan dra paralleller till många fantasyböcker. Här finns helt klart drag av Astrid Lindgrens Mio min Mio, för det är svårt att inte se det magiska svärdet och det magiska tyget som inspirerat av Skeden som mättar hunger och manteln som gör en osynlig. En otäck spindel som väver in människor i stora kokonger känns igen från Tokiens Sagan om ringen. Men detta är en enklare historia, både tunnare och mindre komplicerad, för de som vill ha spänningen och äventyret, men inte orkar med de riktigt tjocka böckerna. Kanske går det lite för snabbt i slutet, och känns aldrig riktigt otäckt och farligt för våra unga hjältar, men det är ändå en bra bok. 

De sista raderna i boken öppnar möjligtvis upp för en fortsättning, men boken står helt klart för sig själv även om det inte blir så. 

Balladen om en bruten näsa

Bara titeln alltså, Balladen om en bruten näsa! Fantastisk.

Bart är en ganska vanlig kille, som har det lite kämpigt i livet. Han tillhör utkanten av en mycket löst sammansatt grupp på skolan, med folk han inte känner, som han inte har något gemensamt med och som han knappt minns namnet på. Och som bara står i en cirkel på rasten för att de inte riktigt har någon annan att vara med.
Bart bor i en liten lägenhet med bara ett rum tillsammans med sin mamma. Mamman som älskar honom så kollosalt mycket, men som ändå inte kan låta bli flaskan.
Bart tränar boxning, och tänker att någon gång kanske han når upp till flugvikt. Han tränar inte för att han egentligen tycker att det är så himla kul, men hans mamma vill att han ska kunna försvara sig om det skulle behövas. Och det behövs. Men han skulle aldrig kunna berätta för någon på skolan att han tränar boxning, för då kanske de kräver att han ska bevisa det och om sanningen ska fram så har han inte riktigt börjat slå än.


Bart älskar musik. Han älskar att sjunga. Men det kan han inte heller berätta för någon eftersom det råkar vara opera som är hans stora passion. Problemet är att han bara kan sjunga när ingen lyssnar. Så fort han har publik skär sig rösten och det blir bara ett pipigt kraxande.
Bart klarar sig väl ändå ganska bra, men hela hans värld rubbas när hans klasskompis Ada plötsligt börjar prata med honom om annat än för att be att få skriva av hans matteläxa.

Bara jag vågar

Det här är första boken av Siri Spont (psed.) som jag har läst. Jag har märkt att hennes bok, Utan djur så dör jag, är populär och lånas ut mycket. Den hamnade högt i omröstningen i Bokjuryn. Tilda bor på landet i en liten by. Dalarna gissar jag på. Hemma finns det djur, en sjuk hund som hon måste gå ut med varje dag och så är det hästarna som ska fodras och ridas. Tilda är en tjej som inte är helt säker på sig själv men ändå lever med en grundtrygghet runt sig. Det är gott om spökiga hus och seanser med Anden i glaset. Livet är inte så enkelt, tycker Tilda, det är besvärligt med kompisrelationerna, en storasyster som både är bäst men även himla taskig. Vem kan man lita på och varför måste Marcus överhuvudtaget finnas?! Det som jag tycker är bra med den här boken är att den skildrar en vanlig vardag som många kan känna igen sig i. Att det krånglar med kompisarna, för så är det ju ofta. Att personerna känns levande med både fina och fula sidor. Och att Tilda bor på landet i en liten by hänvisad till de och det som finns där. En verklighet som skildras allt för sällan i barnböcker. Jag tror att även den här boken kommer att få många läsare.