Nasirs mamma kan trolla. Hon kan göra sura citroner till söt lemonad. Nasir älskar mammas lemonad som känns som solar i magen och gör honom oövervinnerlig. Tills klasskompisarna säger att de inte får ha saft i skolan och att det är äckligt när lemonaden lämnar klibbiga fläckar på bänken där Nasir sitter. Plötsligt känner Nasir så tydligt, han vill ha en svenska mamma som vet att lemonad är saft och att de inte får ha saft med sig till skolan, han vill inte sitta inne och läsa arabiska när alla kompisarna är ute och spelar fotboll och han vill definitivt inte följa med till mammans hemland Libanon när det är sommarlov.
Lemonaden som brukade vara bara sol och sötma står nu istället för utanförskap. Ingen av kompisarna dricker lemonad, tvingas lära sig arabiska eller äter mat som lukar av en massa kryddor. De har inte en mamma som bär hijab och som inte kan svenska ordentligt. Nasir vill verkligen vara som de. Han vill vara svensk. Men så åker de till Libanon och han träffar sin morbror, sin mormor och morfar. Det är så mycket som är annorlunda med Libanon mot Sverige, men en sak är precis samma. Mormor gör också lemonad och hon gör den på precis samma sätt som mamma.
