Emmas Jultips - Vinterkväll, Nattvisa och Granen

 

I första jultipset från mig; boken Vinterkväll med text av Ann-Helén Laestadius och bild av Jessika Berglund, får vi följa Sara och hennes mamma som är på kvällsbesök hos mormor. 

Att susa fram på en spark en svart, svart vinterkväll är få förunnat. I alla fall där jag sitter, i Skåne. Sara däremot bor i nordligaste norden och åker spark hem från mormor. Det börjar nämligen bli läggdags och fast att Sara inte vill, för att det är läskigt mörkt utanför, måste de åka. Det är mycket kallt, det knarrar och biter i snön och i kinderna. Mormors hund Násti ”som i stjärna”, följer mamma och Sara en bit på vägen. Snart ropar mamma ”Mana ruoktot!”, ”Gå hem!” och både Násti och alla gatlyktor försvinner. I den mörka skogen finns absolut inget ljus och Sara kniper ihop ögonen för att inte se.

Men plötsligt börjar det spraka och knastra i det mörka… Någonting dansar! Mamma vill att Sara ska öppna ögonen, men vågar hon?

Detta är en mycket vacker bok om och med fjällvärlden, samisk kultur, snö, häpnadsväckande naturfenomen och tillit. Tystnaden, knarret och spraket kan jag nästan ta på i Berglunds bilder.

Nästa tips vandrar vidare in i natten. Det är boken Nattvisa av Lena Sjöberg. Boken är i så mörka färger att jag måste krypa närmre och höja koncentrationen. Emellanåt glimmar det till, precis som natten. Konturerna blir skarpa, för på natten hör vi annat, ser vi annat… I poetisk text på rim får vi följa med ut. Tänk att det kan hända så mycket när några av oss sover. Någon föds, en teve flimrar, någon diskar, någon vaktar, någon spanar och truckar kan faktiskt glittra ”som rubiner på en rastplats norr om Lund”.

En liten fågel, den mytomspunna Nattskärran, följer med på varje uppslag. På sista uppslaget samlas alla som vi mött under natten i ditt rum där du sover i lugn och ro.

En fin sak är att texten Nattvisa också är tonsatt av Lars Winnerbäck och du kan lyssna på den där musik finns.

Mitt tredje tips är en gammal goding. Tove Jansson gav ut novellsamlingen Det osynliga barnet 1962, ur denna samling bildar två utvalda noveller boken Det osynliga barnet och Granen. Här lyfter jag fram Granen, det är ju trots allt jul…

En väldigt julsur Hemul väcker oss alla genom att ramla genom takluckan på muminfamiljens hus. Familjen sover vanligtvis hela vintern men just i år har Hemulen blivit tillsagd att väcka familjen. Mumintrollet hör yrvaket Hemulen stöka, stressa och ropa.

”Är det redan vår?” frågar mumintrollet förvirrat. Då får han höra att Hemulen minsann inte hunnit göra det ena med det tredje. Ja, ni förstår Hemulen är lite smått hysteriskt milt sagt. Julen är nära och ingenting är färdigt! När Hemulen i vredesmod klampat upp för trapporna och försvunnit väcker det rädda Mumintrollet sin mamma med orden ”Någonting hemsk har hänt. De kallar det jul.”  

Sedan får vi följa de förskräckta småtrollen när de försöker förbereda sig på det där som kallas jul, är det verkligen en hotande katastrof som de tror? Ingen har tid att förklara, alla stressar och verkar helt tokiga. Familjen förstår att man måste klä granen, men med vilka kläder kan man egentligen klä en gran? De förstår också att julen måste ha presenter när den kommer, de väljer ut det absolut finaste de har för att göra den hemska julen glad och nöjd. 

Granen kommer att läsas hemma hos mig hädanefter varje jul. Den är rolig, tänkvärd och alldeles, alldeles underbar. 

 

 

 

Inte längre min

Så är titeln på Ann-Helén Laestadius senaste bok, den andra boken om Maja som även är huvudpersonen i boken "Tio över ett".

I "Tio över ett" får vi möta en rädd Maja, hon ställer klockan på 01.10 varje natt för att 01.20 sprängs det i gruvan och hon vill vara vaken för att kunna rädda sin familj om gruvan rasar. Hon brottas också med sina känslor för Kirunas flytt, känslorna för Albin och kanske mest av allt, kompisen Julias flytt till Luleå.

När denna boken börjar så har Julia flyttat, de har börjat riva delar av Majas gamla kvarter, hon är ihop med Albin, även om hon ser sig som "hockeygräsänka" eftersom att ishockeyn tar väldigt mycket av Albins tid.
Eftersom att de flyttat från det gamla huset in i ett nytt, i Majas tycke helt ocharmigt, hus, långt bort från sprängningarna så sover hon nu hela nätterna. Hon har också slutat göra sina filmer. Hon tänker att nu upplevs hon som helt normal, och det är väl bra. Flytten av Kiruna tycker hon fortfarande inte om, hon tycker fortfarande att det handlar om rivning, inte flytt.
En dag när hon cyklar förbi sitt gamla område upptäcker hon något som chockar henne svårt, de kommer inte att riva hennes hus, de ska flytta det! Kanske, kanske kan hon få flytta tillbaka till sitt gamla rum i den gamla lägenheten! Då möter hon Aurora, som säger att hon ska flytta där nu...

Inte längre min, det finns mycket i Majas liv som är förlorat och förändrat och jag inser att titeln är klockren när jag läst klart boken. Att så mycket känslor, vänskap, kärlek och förändring kan rymmas i en bok är helt underbart!

Tio över ett

Jag är faktiskt lite tagen. Här nere i Skåne är inte Kiruna och vad som händer där något speciellt hett nyhetsstoff. Vi fokuserar mer på nedläggningen av Findus i Bjuv eller Skånetrafikens oförmåga att få tågen att gå i tid, eller gå alls, eller hur havet sakta med säkert äter upp våra stränder och strandtomter. Men Ann-Helén Laestadius nya bok träffar mig som en knytnäve i magen.

Gruvdriften, anledningen till att Kiruna överhuvudtaget finns till och det som majoriteten av alla Kirunabor arbetar med, tvingar staden att flytta. Gruvan äter sig in under staden och gör den instabil och nu ska staden flyttas för att säkerheten ska bibehållas. Men Maja är arg. Hon vill inte flytta, och hennes fina hus kommer dessutom att rivas. Ingenting som hon är van vid kommer finnas kvar. Kiruna så som hon känner det kommer inte att finnas efteråt. Hur kan alla vara så lugna med det? Varje natt ställer Maja klockan på 01.10, under sängen finns en väska med kläder till henne och hennes familj och när skalvet efter sprängningen i gruvan kommer tio minuter senare är hon beredd. Hon lyssnar efter sirener och kollar ut genom fönstren åt alla håll för att se så att ingen del av staden har rasat ner

i gruvan. När det hemska händer ska hon kunna rädda sin familj.


Maja filmar sig själv när hon pratar om gruvan, sin rädsla och sin ilska, men oron vill inte släppa taget. Allteftersom våren kommer blir det bara värre och till slut kollapsar hon i skolan. Panikångest, säger skolsköterskan och skriver en remiss till en kurator på BUP. Maja kan bara tänka på psyket och berättade hemska historier. Är hon galen nu? Tycker mamma och pappa det? Tycker bästa kompisen Julia det? Tycker hon själv det?


Förresten har hon inte tid att vara galen, hon har familjen att tänka på. Och så den otroligt söta Albin, som spelar hockey, men tydligen också gillar böcker precis som Maja. Och så är det ju det där hemska att Julias mamma har träffat en man och bestämt sig för att flytta 35 mil bort till honom i Luleå. Vem är Maja ens utan Julia?


Den här boken får verkligen fram Majas känslor så himla bra och jag kan tänka mig att den passar sjukt bra till högläsning från sexan och uppåt. Det finns så många ingångar till andra ämnen, för det handlar om vänskap och kärlek och psykisk ohälsa och barns medbestämmande och minoriteter/minoritetsspråk, konflikter mellan ekonomi och kultur, teknik... Och så vidare. Jag ska definitivt berätta om den här boken för alla mina åk 6-lärare när de kommer tillbaka i höst och hoppas innerligt att de tar den till sig. Maken till mångsidig bok, alltså.