Alla kan inte åka utomlands på semestern

Jag öppnade precis ett paket med en ny bok och läste den på stående fot vid skrivbordet. Hemma hela sommaren inleds med att fröken på förskolan frågar barnen vad de ska göra på sommarlovet. Den ena efter den andra av kompisarna berättar om utlandsresor, vattenland och äventyr. Berättarjaget drar till med att hen minsann ska på safari, medan hens mamma förskräckt sätter i halsen.

De har inga pengar till några resor, men så överaskar mamma med en cykelsafari till sjön. De har med tält och sovsäckar, kokar snabbnudlar på stormkök och grillar bananer och pinnbröd över öppen eld. Lejonen lyser med sin frånvaro, men vad gör egentligen det? Ingen vill väl ändå bli uppäten i sömnen!? Och kanske visar det sig att fler överdrev sina semesterplaner lite när fröken frågade.

Jag lånade raskt ut boken till en av förskoleklasserna, för jag tror att många barn behöver höra att man inte måste resa iväg så långt och göra så spektakulära grejer för att det ändå ska bli en rolig och spännande semester. Av samma författare finns också Veckan innan barnbidraget om hur mamman och barnet hankar sig fram på makaroner och korv, fast utan korven, med biblioteksbesök och bad i en plastpool i badrummet. Med hyfsat gott humör och silvertejp klarar man det mesta. Bilderna av Ellen Ekman känns igen av alla som läst Lilla Berlin i Metro. Samma pricksäkra detaljer.

Bokfika på Nyvångsskolan

På biblioteksrådet här på Nyvångsskolan, kom frågan från några år 5 elever, om vi inte skulle kunna ha bokfika. Högläsning, boktips och fika. Sagt och gjort, jag bad lärarna att kolla hur stort intresse som fanns i år 4 och 5. Det visade sig vara ungefär femtio elever som var intresserade! Det kändes väldigt roligt att dra igång en verksamhet, som hade så många intresserade.
I onsdags drog vi igång. Det kommer att bli tre "försöksonsdagar" i rad, med ungefär 18 elever i varje grupp. Sedan fortsätter vi nästa termin om det fungerar bra.
I onsdags samlades vi i biblioteket, för boktips och sedan högläsning ur "Kartongslottet", som jag tidigare skrivit om här på bloggen.
Vid tre tiden fikade vi, smörgås och pärondricka. Några sa, "kan vi inte ha bokfika varje vecka, det är så mysigt". De flesta var nöjda, utom någon, som snabbt bestämde sig för att när det inte vankades kaka, var inte bokfika något för hen.

Finns det björkar i Sarajevo?

För några år sedan skrev Christina Lindström ungdomsboken Jack. Den boken lovprisade jag här på biblioteksbubbel. Boken Jack lånas och läses mycket på Tolvåkerskolan, kanske för att jag pratar så mycket om den och har med den på många bokprat. Med stor nyfikenhet har jag sett fram emot Christina Lindströms nya ungdomsbok som kom för några veckor sedan. Den heter Finns det björkar i Sarajevo?

Det finns många likheter mellan Jack och Finns det  björkar i Sarajevo.  Även i den nya boken är det en kille, Kevin, som är huvudpersonen. Båda böckerna handlar om kärleksstrul och om att begå stora misstag i livet. Just beskrivningen av den avgrundsdjupa rädslan, sorgen och ångesten man kan få när man sårat någon på ett sätt som kan vara oförlåtligt är Christina Lindström mycket skicklig på att beskriva. Även hoppet och utvägen som trots allt kan finnas beskrivs på ett trovärdigt och hoppfullt sätt.

Finns det björkar i Sarajevo är en kärleks- och relationshistoria på flera plan. Den svåra kärleken till föräldrarna, Kevins föräldrar är födda utomlands men de försöker anpassa sig i Sverige. Kevins relation till brodern Charlie är många gånger jobbig men kärleken är ändå stark. Och slutligen respekten och beundran för kompisen Hannes och så kärleksstrulet med Amanda...

Finns det björkar i Sarajevo är en mycket bra ungdomsroman precis som Jack är. Lindström skildrar ungdomars vardag ur ett realistiskt perspektiv som jag tror ungdomar tycker är intressant att läsa om och också kan känna igen sig i.

Billie, tredje gången gillt?

Tredje (och sista?) boken om Billie landade i min hand igår. Nu har jag läst ut den.
Lilla kloka Billie som verkligen vill förstå varför folk gör som de gör, fast de uppenbarligen inte vill. Varför vara tillsammans när man vill vara ensam, varför hålla inne med saker man egentligen skulle vilja säga, varför göra som andra när man vill göra på sitt eget sätt?

Billie börjar komma tillrätta i sin fosterfamilj, trots att de är så konstiga och gör märkliga saker. De lever så onaturligt kollektivt, trots att ingen i familjen verkar uppskatta det. Gemensamma utflykter som ingen vill åka på. Familjeråd alla pustar ut efter. Regler som alla måste följa trots att det kostar på. Och Billie själv som till slut måste erkänna att hon är kär i Douglas, men vad innebär det egentligen att bli ihop? Kan de inte bara vara kära i varandra och fortsätta hänga med varandra och andra. Måste man berätta för alla att man är ihop? Måste man göra allt tillsammans från och med nu?Billie försöker förtvivlat jämka ihop sin hjärna och sitt hjärta, hennes behov av att vara sin alldeles egna självständiga person med längtan efter Douglas, men hur hon gör verkar någon förvänta sig något annat och bli sur.

Billie ser Alvars konstnärliga talang och vill så innerligt gärna att andra ska se vad hon ser att hon inte riktigt funderar på vad Alvar tycker. Och så gör hon det mot honom som hon aldrig skulle acceptera att någon annan gör mot henne - bestämmer, styr, pushar för hårt. Alvar drar sig undan och Billie inser försent vad hon gjort. Hur kan hon reparera skadan när han bara försvinner iväg och inte vill prata.

 Och mitt i allt bestämmer sig plötsligt fosterföräldrarna Mange och Petra för att de behöver luft. De ska inte skiljas, absolut inte. De behöver bara lite utrymme för sig själva, Petra för att skriva och Mange för att plugga, säger de. De skaffar en lägenhet där de bor växelvis, medan barnen bor kvar i huset.

Jag blir inte så förvånad över händelseutvecklingen i den här boken. På något sätt kändes det som enda utvägen, men jag gillar hur det beskrivs genom Billies ögon. Hennes på samma gång mogna och oskuldsfulla blick på allt som händer omkring henne. Hur hon kräver svar på sina aldrig sinande frågor, samtidigt som hon inser hur svårt det är att verkligen vara fullkomligt ärlig hela tiden själv. Det jag saknar i den här boken, speciellt om det är den sista, är Tea. Den ensamma och olyckliga lillasystern som tillbringar kvällarna på sitt rum med sin misslyckade sminkvlogg. Hon dyker upp här och där med sina suckar och sitt missnöje över familjegemenskapen, men jag får inte veta mer om henne. Hur gick det med konflikterna med kompisarna i skolan från förra boken. Försvann de bara? Hur tar hon det här med föräldrarnas växelboende? Vad vill hon?

Jag fortsätter att gilla Billie, hennes styrka och rättframhet. Och om nu detta var den sista boken om Billie så har jag ett litet önskemål till Sara Kadefors. Kan du inte skriva en novellsamling där Alvar, Tea, Mange, Petra, Evin och Douglas får komma till tals. Kanske Billies mamma också. Det hade jag velat läsa!

Vi har skrivit om de första två böckerna på bloggen också. Läs Marias text om Billie - Avgång 9:42 och min om Billie - Du är bäst.

Alla suger och det är ingens fel

Det var först är jag läst ut boken som jag insåg att författaren själv var typ jämngammal med sin huvudperson. Jag blev omedelbart sjukt imponerad (och liiite avis...) (Fast det skulle jag ju aldrig avslöja!)

Ebba Hyltmark har skrivit en träffsäker bok om att gå i nian och längta vidare. Nu är det visserligen 21 år sedan jag själv gick och hatade min högstadieskola och önskade mig vart som helst som inte var denna smutsgula tegellänga, med nedklottrade skåp och slitna plastmattor på golven, men jag kan fortfarande minnas känslan av att vilja mer, vilja annat, vilja bort.

Li har bara en vårtermin kvar innan hon tänker ta sitt pick och pack och flytta till Stockholm. Hon har redan siktet inställt på MIT i London efter gymnasiet och för att ha skuggan av en chans att komma in där krävs den allra bästa gymnasieskolan. Och den har hon spanat in under en resa till huvudstaden. Det finns inget som håller henne kvar i staden där hon bor, hon har inga jämnåriga vänner, hennes 6-åriga lillasyster är ett monster och föräldrarna är fejk. Bara att åka med andra ord. Så träffar hon Sigvard, en 69-årig änkling som bor i en liten stuga i utkanten av staden. Sigvard är lika klok som Yoda och behandlar henne som en jämbördig. Sigvard och hon pratar om allt. Hon berättar som sina drömmar, han om sorgen efter sin döda hustru och dottern som reste iväg och sällan kommer och hälsar på. Tillsammans öppnar de upp sig lite mot världen och tar små steg mot framtiden. Li börjar faktiskt prata lite med några på skolan och Sigvard gör sig kvitt gamla saker som håller honom fast i det förgångna.

 

En dag börjar Max i Lis klass. Han dyker upp på mattelektionen, med ett överlägset leende på läpparna och intensiva svarta ögon. Li kan inte värja sig. Hon blir hopplöst förälskad och allt som hon har planerat känns inte längre lika självklart. Tillsammans med Max kan Li vara tyst eller prata, det kvittar, hon får ett behov av att vara nära som aldrig varit hennes grej och det är plötsligt uthärdligt i skolan. Li vägrar lyssna när Olivia, Lis 9-åriga kompis, och hennes föräldrar uttrycker misstro och skepsis mot Max. Han är ju perfekt, vad skulle kunna gå fel?

Li drar in mig i sin värld och håller mig kvar där tills jag läst klart boken. Och detta även om jag själv förmodligen är en av de där hopplösa vuxna som inte fattar någonting och som Li inte hade gillat. Längst bak i boken står Lis instagramnamn och när jag går in och kollar på hennes konto står det mycket riktigt som presentation "Tycker förmodligen inte om dig :)". Så ok, jag låter dig vara ifred. Men du kan inte hindra mig från att gilla dig skarpt ändå, Li. Och önska mig själv lite av din drivkraft.

Vandringsbibliotek

Böcker bör finnas "överallt" om du frågar mig. Därför blir jag så glad när jag hittar nya små boksamlingar på de mest överraskande ställen.
Jag har precis varit iväg på en liten semestertur till Ardéche i Frankrike. Den sista vandringen slutade i Lagorce, en fin liten by där husen klättrar upp mot höjderna. Vädret var soligt och varmt och vi avslutade vandringen med svalkande bubbelvatten och kaffe på ett av byns caféer. Precis utanför fanns en gammal telefonkiosk som för länge sedan upphört att vara just det. Nu istället ett perfekt litet vandringsbibliotek där jag gissar att människor i byn och andra som passerar tar en bok eller sätter dit en. Kanske att även byns bibliotekarie har något med det hela att göra,
för på dörren fanns ett litet vackert handskrivet anslag om vikten av böcker och med upplysning om när byns bibliotek håller öppet.

Allt ska brinna

”Det är höst när jag kommer bärande på elden. Den sena, fula hösten. Ett evighetslångt blött, grått mörker och jag har tre flaskor tändvätska i ryggsäcken. Allt ska brinna.”

Så står det på baksidan av Sofia Nordins bok och sista meningen är även titeln, ”Allt ska brinna”. Citatet känns sorgligt och ledsamt, utan hopp och jag undrar vad som hänt för att en ska vilja att allt ska brinna. Det blir jag snart varse om och berättelsen har följt mig hela helgen.

Agnes och Minna är bästa vänner och systersjälar sedan de träffades bakom en plint när de var 11 år och skolkade från gympan. Minna är den som driver och kommer på alla idéer, men Agnes är på, alltid! För Minna är aldrig lagom, det handlar alltid om allt eller inget och Agnes är på något sätt Minnas ankare. Mycket lyckas de genomföra med envishet och stark vilja, men det räcker aldrig riktigt för Minna. En måste väl kunna göra mer, rädda fler?

Nu är de 17 år och Minna kastas mellan hopp och förtvivlan, hon träffar en kille som inte riktigt kan leva upp till hennes förväntningar, hon och Agnes bryter nästan helt med varann, och försonas. Agnes gör allt hon kan för att trösta och stötta, men vad ska hon göra när hon inte räcker till? Kan en alltid finnas till för någon annan? Är alla skeenden förutbestämda, om än inte tidsbestämda? Vad hade hänt om inte om fanns?

Jag gillar Sofia Nordins böcker och längtade efter att få läsa denna. Den är väldigt annorlunda än kvartetten som börjar med ”En sekund i taget” men mycket bra! En bok som fastnar! En bok som känns!