Emmas Jultips - Vinterkväll, Nattvisa och Granen

 

I första jultipset från mig; boken Vinterkväll med text av Ann-Helén Laestadius och bild av Jessika Berglund, får vi följa Sara och hennes mamma som är på kvällsbesök hos mormor. 

Att susa fram på en spark en svart, svart vinterkväll är få förunnat. I alla fall där jag sitter, i Skåne. Sara däremot bor i nordligaste norden och åker spark hem från mormor. Det börjar nämligen bli läggdags och fast att Sara inte vill, för att det är läskigt mörkt utanför, måste de åka. Det är mycket kallt, det knarrar och biter i snön och i kinderna. Mormors hund Násti ”som i stjärna”, följer mamma och Sara en bit på vägen. Snart ropar mamma ”Mana ruoktot!”, ”Gå hem!” och både Násti och alla gatlyktor försvinner. I den mörka skogen finns absolut inget ljus och Sara kniper ihop ögonen för att inte se.

Men plötsligt börjar det spraka och knastra i det mörka… Någonting dansar! Mamma vill att Sara ska öppna ögonen, men vågar hon?

Detta är en mycket vacker bok om och med fjällvärlden, samisk kultur, snö, häpnadsväckande naturfenomen och tillit. Tystnaden, knarret och spraket kan jag nästan ta på i Berglunds bilder.

Nästa tips vandrar vidare in i natten. Det är boken Nattvisa av Lena Sjöberg. Boken är i så mörka färger att jag måste krypa närmre och höja koncentrationen. Emellanåt glimmar det till, precis som natten. Konturerna blir skarpa, för på natten hör vi annat, ser vi annat… I poetisk text på rim får vi följa med ut. Tänk att det kan hända så mycket när några av oss sover. Någon föds, en teve flimrar, någon diskar, någon vaktar, någon spanar och truckar kan faktiskt glittra ”som rubiner på en rastplats norr om Lund”.

En liten fågel, den mytomspunna Nattskärran, följer med på varje uppslag. På sista uppslaget samlas alla som vi mött under natten i ditt rum där du sover i lugn och ro.

En fin sak är att texten Nattvisa också är tonsatt av Lars Winnerbäck och du kan lyssna på den där musik finns.

Mitt tredje tips är en gammal goding. Tove Jansson gav ut novellsamlingen Det osynliga barnet 1962, ur denna samling bildar två utvalda noveller boken Det osynliga barnet och Granen. Här lyfter jag fram Granen, det är ju trots allt jul…

En väldigt julsur Hemul väcker oss alla genom att ramla genom takluckan på muminfamiljens hus. Familjen sover vanligtvis hela vintern men just i år har Hemulen blivit tillsagd att väcka familjen. Mumintrollet hör yrvaket Hemulen stöka, stressa och ropa.

”Är det redan vår?” frågar mumintrollet förvirrat. Då får han höra att Hemulen minsann inte hunnit göra det ena med det tredje. Ja, ni förstår Hemulen är lite smått hysteriskt milt sagt. Julen är nära och ingenting är färdigt! När Hemulen i vredesmod klampat upp för trapporna och försvunnit väcker det rädda Mumintrollet sin mamma med orden ”Någonting hemsk har hänt. De kallar det jul.”  

Sedan får vi följa de förskräckta småtrollen när de försöker förbereda sig på det där som kallas jul, är det verkligen en hotande katastrof som de tror? Ingen har tid att förklara, alla stressar och verkar helt tokiga. Familjen förstår att man måste klä granen, men med vilka kläder kan man egentligen klä en gran? De förstår också att julen måste ha presenter när den kommer, de väljer ut det absolut finaste de har för att göra den hemska julen glad och nöjd. 

Granen kommer att läsas hemma hos mig hädanefter varje jul. Den är rolig, tänkvärd och alldeles, alldeles underbar.