Vem ska jag tro på, tro på, tro på?

Hannah förstår inte riktigt vad hon ska göra på det där konfirmationslägret. Hon tror inte på Gud och Jesus och är inte intresserad av kristendom, men hennes bästa kompis Emil ska dit och efter att han betett så konstigt hela våren känner Hannah att hon måste hålla lite koll på honom. Dessutom är det ett läger med musikinriktning, och Hannah vill verkligen lära sig att spela på sin gitarr.

Väl framme på stiftelsegården Björknäs känner Hannah sig som ett ufo. Alla de andra är så självklara, med sin tro och sitt musicerande. Hannah själv har ju bara ljugit om att hon kan spela. Dessutom verkar Emil inte ens vilja se på henne, än mindre prata eller låtsas om att de känner varandra. Hannah drar sig undan och upptäcker att det enda stället hon känner sig trygg och hemma är skogen. En bit från lägergården är skogen hög och öppen som en pelarsal och där finner hon lugnet. En bit därifrån ligger ett gammalt skjul och där brukar Jonathan sitta och spela gitarr, tälja och röka. Jonathan är också med på lägret, men deltar inte heller i alla aktiviteter. Trots att han är spydig, och ibland rent ut elak, dras Hannah till honom. Han uttrycker alla de tvivel och frågor som hon själv har i diskussionerna med gruppen och med honom känner hon sig lite mindre som fejk.

Ledarna säger att konfirmanderna absolut inte får gå ut i skogen efter klockan åtta på kvällen, och efter att ungdomsledaren Amanda berättat en spökhistoria om en tragisk händelse på gården och i skogen som hände för hundra år sedan, håller de flesta sig till den regeln. Men Hannah kan inte. Gång på gång går hon i sömnen och vaknar upp ute i skogen, och en gång hör hon ett märkligt ljud. Det är som ett gnyende, gnällande ljud och invid skjulets vägg hittar hon Jonathan som verkar helt borta. Han sitter och skakar, nedsmetad med blod och viskar gång på gång att det inte var meningen. Hannah lyckas inte få ur honom något mer, men till slut får hon med sig honom tillbaka till gården och hjälper honom att tvätta av sig och sina kläder. Han ber henne lova att ingenting säga till någon. Morgonen därpå är han borta. Sjuk, säger ledarna.

Men det är inte bara de oförklarliga upplevelserna i skogen och hennes hemska mardrömar som bekymrar Hannah. Frågor kring dopet, konfirmationen och sanning tar också stor plats i hennes huvud. Alla på lägret pratar om att tala sanning, men samtidigt verkar det finnas så mycket som det inte går att tala sanning om. Hur hänger det egentligen ihop?

Lägret är en krypande obehaglig historia. Det hänger något olycksbådande över alltihop, den allvarliga prästen Gabriel och den otroligt vänliga och omhändertagande Amanda. Över Emils ombytlighet och Hannas drömmar. Över sommaridyllen med sjön, skogen och det gamla vackra huset. Vad är inbillning och vad är verklighet?