Barnkolonin

Jag skulle kunna göra en tämligen lång lista över böcker med temat; Föräldrar köper ruffigt hus på landet och infriar sin dröm. De motsträviga barnet (eller flera syskon) måste böja sig och flytta med. Det börjar hända mystiska saker i huset.

Trots det har jag längtat efter Kerstin Lundberg Hahns bok, Barnkolonin. Detta för att hennes senaste bok, Skuggan i väggen, hör till en de absolut bästa i den här "genren".
Jag blev inte besviken, Barnkolonin är också oerhört bra. Bitvis är den så spännande att det nästan blir outhärdligt att läsa.
Joel är fjorton, han har tre syskon. En äldre syster och ett betydligt yngre tvillingpar. Deras föräldrar tänker rusta upp en förfallen barnkoloni till ett vandrarhem.



Redan ankomstdagen börjar det hända mystiska saker. En man i rutig skjorta behöver hjälp med att byta en dörrkarm, men det visar sig att det är bara Joel som kan se honom. De andra vill inte riktigt tro på det Joel ser och upplever. I berättelsen ryms också en ömsint skildrad kärlek, Joels första besvarade.
Kerstil Lundberg Hahn har ett bildrikt språk och är mycket skicklig på att gradvis skruva upp stämningen. Hon kan med några få ord få oss att känna fasa inför spökerier
 eller värme inför den spirande nya sköra kärleken.
Berättelsen får sin upplösning och jag pustar ut. Men Joel saknar jag i flera dagar. Han skildras så levande och fint att det blir tråkigt att skiljas ifrån honom.